klart som fan att jag visste att vi inte var meant to be for ever and ever in all eternity.
jag är inte dum.
det är ju något jag alltid vetat,
egentligen.
och klart som fan att jag vet att det som gör mest ont är att det inte finns NÅGOT hopp nu.
fan,
inte ens när pandoras ask öppnades förlorade människorna hoppet.
men MITT hopp är borta.
hux flux gone.
och det gör ont.
så ont att jag knappt kan läsa de där serierna som påminner mest om dig.
(eller lyssna på musiken som påminner om serierna som påminner mest om dig)
men ändå inte så ont att jag inte kan cyniskt sitta och tänka
"vad fan menar du egentligen med att amatörpsykologiskt sitta och försöka bevisa att jag inte är kär i dig? ska du bevisa det kan du väl göra det inom din gren, inte inom MIN."

inte SÅ ont.