Allt för många gånger hade hon drömt samma drömmar om nätterna för att sedan vakna nästintill vettskrämd av hur verklig den varit, men det var om och om igen samma ensamhet som dansade i mörkret i takt till ventilationens sorgsna sång.
Det var nästan som om ett eko av tystnad hade lagt sig som en skyddande sfär runt det som var hennes lägennhet.
Andningen var ansträngd och för varje ny inandning verkade luftan mer och mer bara vilja ut ur henne. Men detta berodde inte på ångest som vanligtvis burkade infinna sig i henne om nätterna,.
Drömmen som återigen hade gjort anspråk på hennes nattsömn hade inte varit obehaglig.

Tätt bakom henne hade det legat någon och utan att behöva vända sig om så visste hon vem det var. Den underbara människan hade lagt sig där och krypit nära, lagt armen om hennes midja, lekt in sina fingrar i hennes hår och smekt undan det från nacken där hon sedan fjäderlätt hade placerat sina läppar. Hon, den där underbara människan, hade behandlat henne med den ömhet som hon alltid önskat sig men aldrig fått.

Sex hade aldrig varit vackert för henne då det aldrig varit ömsesidigt, rent instinktivt hade hon valt att följa hans passion och därmed gett upp sina egna drömmar. När vardagen sedan blev allt hemskare och efter många 'om' och 'men' så hade hon slutligen stått där, fri...men ensam.
Det var då hon, den underbara, dykt upp. Det var hon som skulle komma att visa henne att sex inte alls bara gick ut på att motparten skulle få trycka ner sin kuk i halsen på en tills man kräktes för att sedan pumpa på så mycket som det bara gick, och mer därtill, i analen på en.

Men med den här kvinnan fanns det inget obehagligt. Hennes famn var äkta, hennes händer och fingrar så försiktiga att hon rös, ja nästan skälvde till i hela kroppen så fort hon rörde vid henne, hennes läppar kysste hennes hud ren från all skam som klibbade mot henne, och hennes röst,. hennes röst gav henne trygghet och fick henne att känna sig älskad, på riktigt.