Jag höll andan allt för länge

mina lungor i ditt vakum

födde drömmar

bakom naivt blundande ögon

och jag ljuger nog

också

ibland

när jag säger att allt är glömt

Vita lögner.

Men du och ditt sot

nej.

Mitt sinne vill inte begrava sig

i ditt bröst och räkna puls

eller studera dig vackert i månljus

fånga de blåa kornen och låta dem landa på mig.

Sanning.

Ljuget skulle vara om jag sa

att jag inte saknade det jag trodde på.

Aldrig att jag tror på mirakel

men jag litade på dig och dina händer

och den magi du utlovade.

Ditt öde i min vetskap

och du vet inte om att det nått mig.

Ännu.