Så många vackra ord du sa, det var inget du mena.

Vår kärlek vi hadde, den var vi nära att förena.

Allt vi gjorde tillsammans det tog du som en lek.

Man ska ta kärlek på allvar men detta var ett svek.

Dina läppar röde mina så mjukt och försiktigt.

En plats för mig i ditt hjärta var så himla viktigt.

Men du slet ut den delen av mig ur ditt hjärta.

Jag vet inte om du kände det men jag kände smärta.

Dig i mina tankar, dom vill jag bara slita ut.

Så att all de här lidandet ska få ett slut.

Jag blundar och försöker se nått helt annat.

Men en bild på dig har mina tankar stannat.

Rinnande tårar vill aldrig sluta rinna.

Bilderna på dig vill inte försvinna.

På stigen jag vandrar i mina egna spår.

Och tankarna på dig river upp mina osynliga sår.

Stigen blev allt mörkare och jag kom till världens ände.

Jag såg det stora blå och jag glömde allt som en gång hände.

Men bilderna kommer tillbaka o av sätt vad jag än gör.

Det spelar ingen roll hur många år det går eller om jag dör.

Jag vände mig om och gick och förtsatte mitt liv jag hadde innan jag mötte dig.

Men jag kommer aldrig att glömma det vi hadde för jag vet att du en gång har älskat mig.