-Brev till förlorad kärlek
säger Carl när han lägger pennan intill en hand. Där samlas
alla ettorna i salen. Som försöker stå still i en ring, dramaläraren sa att INGENTING kan bli nytt. UTOM FRAMTIDEN! ropade Felix. Och nu, sa hon, skulle alla bli små fiskar och undgå hajens käftar. Klara grät och satt bredvid och ville aldrig bli en fisk så länge hon kunde förbli där i ett mänskligt uppvaknande. Hennes pappa skulle senare hämta henne och lägga en arm om henne och hennes bror. Ett faderligt avtryck i den lilla historien.
Kom ett steg närmare, gör ringen rundare, säger dramaläraren med en lågmäld röst. Hon skulle just, leka så tuff, då klockan ringde och alla utom Olle fann sin plats i den ringlande matkön. Kvar där i klassrummet, låg handen och brevet, hjärtat i blyertsen och ögat på Felicia, stilla och tungt i mitten av kön. Dom hallucinerade sig genom maten. Svalde orden av damm och rost. Han blundade och såg dagen klar, inga lärare och skratt, inga sekunder kvar.
Ett ja eller nej, för resten av livet, Carl fann sin plats i solen,
något  berörd och övergiven med det ödesmättade brevet under stolen.