Vem är flickan i spegeln jag ser
med munnen full
för mätt för att le
Frossar för att glömma
Betydelselös är smaken
äter för att gömma
hennes självbild och styrka
allt det hon inte ser
Förråd av sin vilja och vän
Flickan i spegeln blundar och ber
Jag gör mig beredd att äta igen


Tankarna finns där, bilderna om att lyckas, att nå mitt mål. Jag vet precis vad jag vill och hur jag ska göra, i morgon är en ny dag, en ny chans att bli den jag vill vara. Att se ut så som jag så länge drömt om.
I morgon, är dagen på mitt nya liv. Jag ska bli piggare, nöjdare och gladare. Jag ska orka mer och den här gången kommer jag lyckas.
Jag känner det!


Idag.
Jag somnar som så många andra nätter, trött på min egna självbild och hur jag lever mitt liv. Nu är det slut, jag vet vad jag vill och vem jag vill vara.
I morgon… i morgon… i morgon!


… 1 vecka senare.
Hungrigare, tröttare och mer sugen på mat, snacks och på allt som i stort sätt går att tugga, sitter jag här framför datorn och är så less på mig själv.
Jag vill så mycket och jag vill att det ska gå fort, den energin jag hade när jag somnade den där kvällen med inspiration att förändra allt - är sedan länge borta.
Jag blundar för det faktum att jag kanske råkade glömma skriva upp den där mackan, att jag slarvade hela dagen med matdagbok och det var ju faktiskt ingen som såg att jag tog kaka till fikat… både i tisdags och i fredags. Jag har lindat ögonbindeln så hårt om mig själv att chocken är likt ett knytnävslag i magen när jag blickar ner på vågen, som visar plus 2 kg.
”HUR I HELVETE!?” Tankarna, likt skarpladdade pistolskott fyllda till brädden med gift, fräter i mitt huvud, bränner stora hål för att få fly den skam som snart kommer välla över mig. Dränka mig.
Allt är förlorat, veckan är förstörd och jag kommer att för all framtid vara fet och för stor för att bära sådana kläder jag egentligen tycker om.
Jag är värdelös och jag är ful.

… 2 dagar senare.
Jag känner mig bättre, smalare och jag känner att det finns en chans.
(Vad jag egentligen ska skriva är att jag, återigen, har sökt tröst i någon förtrollad lögn, en av många snabbdieter och jag har vänt ryggen till både lunchen och middagen. Skakar ett pulver som smakar som artificiell choklad och vågen visar redan nästan ett kilo mindre)
YES! Jag, JAG kommer att lyckas!

… 3 dagar senare.
Hungern sliter i min mage likt en köttkvarn, orken är borta och mitt vanliga glada humör är utbytt mot en pulserande huvudvärk som varken Alvedon, Treo eller Ipren kan bota en längre stund. Jag står och stirrar blint, in i ett skafferi fyllt med sådant som jag inte alls får äta. Min hand rör sig i slow-motion och den enda tanken jag hör är den som vädjar efter näring, efter mat. Jag rycks med och övertalar mig själv att jag ju faktiskt har varit så duktig, att jag kan unna mig något… bara något litet.
Jag trycker munnen full, tuggar knappt, sväljer. Jag har redan öppnat kylskåpet, handen är full med något jag inte ens hinner registrera vad det är fören det är glider förbi struphuvud och svalj. Den kalla mjölken sköljer rent likt en fröjd för själen.

… 20 minuter senare.
Skam, ångest, skuld. Jag är så äcklig, fy fan va jag ser ut. Hur kan jag? Se på mig, kan inte ens gå ner i vikt. Fy fan.
Tårarna står som i givakt, väntar ivrigt på startskottet, efter att få falla.
Varför?





… Jag ska precis somna.
I morgon, i morgon börjar mitt nya liv. I morgon ska jag bli den jag vill vara, i morgon ska jag se till att lyckas.
Jag ska äta nyttigare, börja röra på mig och jag kommer att kunna bära dom kläderna jag vill ha och jag kommer se bra ut i dom. Jag känner det, jag vill och jag kan!
I morgon… i morgon… i morgon.