Hennes namn är Madeleine. Hon är tio år gammal och bor i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Har en äldre bror och syster, men båda två har flyttat hemifrån. Så på sätt och vis är hon det enda barnet.
Det enda barnet som inte har några vänner…
Hon brukade tycka om skolan. Men det var innan den nya killen, Daniel, började i klassen. Innan han kom dit var hon utstött, någon som egentligen inte fanns där. Som var bortglömd.
Daniel kom till klassen på grund av att ha varit så fruktansvärt mobbad. Madeleine tyckte synd om honom då, och kände sig stolt över att han skulle börja i hennes klass. Tänkte att han kanske skulle kunna bli hennes vän.
Det hon inte hade väntat sig var att själv bli ett offer.

*

Hon springer.
Hon springer så fort hon kan, bort från glåporden som jagar henne genom korridoren. Killarna i klassen som aldrig lämnar henne ifred, tjejerna som ser men väljer att blunda. Det är inte första gången hon springer, och sannerligen inte den sista heller.
Hon ökar på stegen och springer ut i solskenet. Asfalten känns trygg under hennes fötter, hon vet var hon har den. Älskar doften av hösten som närmar sig. Värmen från solen rör vid hennes ansikte, vinden som drar i hennes ljusa hår.
På skolgården är det flera andra som är på väg hem. Som går i grupper eller två och två. Tårarna bränner bakom ögonen när hon blir påmind om sin ofrivilliga ensamhet, men tvingar envist tillbaka dem. Orkar inte gråta mer idag, och tänker att det är bäst att spara dem tills imorgon – när hon kommer att behöva dem.
Andas in. Andas ut.
Bland träden runt omkring henne hör hon fåglarnas sång. Känner en varm känsla av glädje som hon annars inte brukar känna. Friheten, tänker hon och ler för sig själv. Lämnar den hårda asfalten och fortsätter in på en smal stig genom skogen som doftar gott av tallbarr och mossa.
Trädrötter under hennes fötter. Den behagliga smärta i benen får henne att stanna upp en stund. Tittar in i skogen där solljuset letar sig fram bland trädgrenarna. Njuter av att inte höra några andra i närheten, bara hennes egna hjärtslag som går på högvarv och fåglarna som kvittrar glatt. Sedan fortsätter hon att springa, och följer stigen tills hon kommer ut från skogen.
Höghuset i gult tegel, där hon bor, tornar upp sig ovanför henne med sina tre våningar. Ändå är det inte så högt ändå, tänker hon. Inte som i Stockholm…
För ett kort ögonblick tvekar hon, men så bestämmer hon sig för att fortsätta. Hon vill inte gå hem ännu, utan springer förbi och fortsätter ner mot ängen. Först då tillåter hon sig själv att stanna och slappna av. Det gröna gräset når henne nästan till midjan, och kittlar skönt mot hennes händer när hon går igenom det.
Hon tar av sig ryggsäcken och sätter sig ner i gräset mitt på ängen. Lutar sig tillbaka på armarna och tittar upp mot den blå himlen. Solen värmer skönt, och när hon andas in den friska, svala luften finns det ingenting i den stunden som tynger henne.

När Madeleine kommer hem möts hon av doften av pannkakor och mammas röst som frågar hur det gick på skolan. Madeleine svarar inte utan försvinner snabbt in på sitt rum. Vill inte prata om skolan. Vill bara få vara hemma och vara för sig själv. Göra sina läxor ifred och tänka på annat som inte inbegriper Daniel eller resten av hennes klasskamrater. Orkar inte tänka på någon av dem, tänker att det är tillräckligt att behöva vistas i samma klassrum som dem fem dagar i veckan.

Tisdag morgon, och Madeleine går till skolan med tunga steg. Drabbas av lusten att vända om och gå tillbaka hem, krypa ner under täcket och aldrig lämna sängen igen. Men hon gör det inte.
Sist hon sov en hel natt utan några oroliga drömmar var i början av höstterminen. Innan Daniel började i hennes klass. När hon hade hoppet att kanske vinna hans vänskap och få ett slut på sin ensamhet. Men istället blev den värre, och nu går det inte en natt utan att hon drömmer fruktansvärda mardrömmar.
Skolans bruna tegelbyggnad står tyst och välbekant, med en känsla av ångest över sig. Madeleine känner plötsligt att hon måste gå därifrån, men sätter sig istället på en av gungorna i väntan på att lektionen ska börja. Klockan är tio över åtta och de börjar först om tio minuter, och att stå i kapprummet med klasskamraterna och vänta är inget alternativ. Därför är det bättre att vänta utomhus, där hon slipper alla hånfulla ord och får vara för sig själv.
Det är kallt. Hon fryser men väljer att ignorera det. Himlen ligger tung med gråa moln. Inte den minsta antydan till sol, som om den grå färgen speglar hennes eget humör och vill förhindra att solljuset når fram till henne.
När klockan är tjugo över åtta reser sig Madeleine upp och går till klassrummet. De flesta sitter vid sina bänkar när hon kommer dit, men några saknas och en av dem är Daniel. Madeleine känner ett svagt hopp om att han kanske är sjuk, men i samma stund skäms hon för sina tankar. Tar av sig kläderna och går mot sin bänk. Hennes lärare, Sibylla, hälsar på henne med ett varmt leende. De andra ser henne inte.
Det visar sig att Daniel bara har försovit sig, och dyker upp tjugo minuter försenad. Ursäktar sig och sätter sig vid sin bänk. Madeleine känner hur rädslan griper tag i henne med en iskall hand, och tvingar sig själv att titta rakt fram.
När det blir rast dröjer sig Madeleine kvar i kapprummet medan de andra går ut, och bävar för att behöva lämna tryggheten inomhus. Genom fönstret ser hon att Daniel och Tommy står och fäktas med två pinnar och obehaget tränger genast fram. Tommy brukade ofta reta henne innan Daniel kom, men när Daniel började med värre metoder slöt Tommy upp vid hans sida likt en trogen hund, och har varit minst lika elak som Daniel.
Madeleine försöker andas lugnt, men misslyckas. Hon vet att de står där och väntar på henne, och när hon kommer ut kommer de genast fram till henne.
– Ditt äckliga missfoster! Väser Tommy. Daniel skrattar.
– Horungar får inte gå i skolan, har du inte fattat det än?
Madeleine försöker ignorera dem och gå därifrån, men båda två blockerar hennes flyktvägar och petar hårt på henne med sina pinnar. Skrattar åt henne. Madeleine känner tårarna i ögonen och börjar gråta när hon känner ett hårt slag i ryggen. Daniel och Tommy springer skrattandes därifrån och ropar missfoster efter sig. En lärare kommer fram till Madeleine och tar med sig henne in.
På lunchrasten lyckas hon hålla sig undan. Sitter bakom en av skolans mindre byggnader – byggt i trä och målat i vitt – och fingrar på ett grässtrå. De andra barnen på skolan skrattar och leker över hela skolgården, medan hon själv sitter ensam och kämpar mot tårarna som hotar att svämma över. Hon vill bara gå hem.
– JAG HAR HITTAT HENNE!
Madeleine rycker till och ser att Tommy står och flinar mot henne. I handen har han stenar i olika storlekar, och Madeleine blir genast skräckslagen. Daniel sluter upp vid hans sida, också han med stenar i handen, och ler brett.
– Lämna mig ifred! Säger hon i ett hopplöst försök att bli av med dem.
Daniel och Tommy tittar på varandra och gapskrattar. Går mot henne. Madeleine reser sig upp på darrande ben och vet inte vart hon ska ta vägen. Trycker sig mot väggen och önskar att hon var osynlig. Eller att hon var en kameleont så att hon kunde smälta in i omgivningen och på så sätt bli osynlig.
De kommer närmare och det är bara en fråga om tre meter innan de står framför henne. Hon kniper ihop ögonen och önskar att de ska försvinna. Tänker att alltihop bara är en ond mardröm, och att hon snart ska vakna upp och inse att ingenting av det här är verkligt; Daniel och Tommy är inte på väg mot henne med stenar i händerna; hon är inte mobbad i skolan; hon har massor med vänner.
Men det är inte så, och det vet hon innerst inne. Och då spelar det ingen roll om hon sitter i timmar och försöker intala sig motsatsen.
Ljudet av klockor ekar. Madeleine rör sig inte ur fläcken, trots att hon vet att rasten är slut. Hon står som fastfrusen i marken och håller andan, tänker att det är bäst att hon inte rör sig så att de inte gör henne illa. Och hur länge hon står där vet hon inte, men så tystnar allt. Hon hör ingenting. Inga barn som leker och skrattar, inga lärare som skäller ut någon som har varit olydig. Och när hon öppnar ögonen ser hon att hon är ensam. Skolgården är tom, Daniel och Tommy är inte där. Lunchrasten är slut och det är dags att gå in igen.
Tanken på att hon bara inbillade sig alltihop och att rädslan frammanade en hotfull bild av Daniel och Tommy sänder en tröstande känsla av lättnad inom henne. Men i samma stund som hon tar första steget mot klassrummet ser hon stenare som ligger på marken vid hennes fötter, och med ens är lättnaden som bortblåst.
När den sista rasten äger rum är Madeleine så rädd att hon gömmer sig i kapprummet i hopp om att Sibylla ska lämna klassrummet utan att ha sett henne. Hon vet förvisso vad både Daniel och Tommy gör mot henne, och trots att hon försöker hjälpa henne blir det bara värre om hon skäller ut dem. Sedan dess har hon inte vågat berätta någonting för henne, eftersom att hon vet att det förvärrar för henne själv. En del av henne vill berätta, känna tryggheten hos en vuxen som kan ge henne tröst och omtanke. Men samtidigt är hon övertygad om att hennes tystnad bara är för sitt eget bästa, och tänker därför att det är bäst att inte berätta någonting för Sibylla.
Terrorn väntar utanför. Madeleine vet det. Hon kan se dem stå där ute och vänta, utan att egentligen se dem. Tanken på stenarna under lunchrasten ger henne rysningar, och vad de hade tänkt använda dem till vill hon inte veta.
Plötsligt hör hon steg.
– Men, Madeleine, varför står du här?
Sibylla kommer fram till henne och lägger en arm på hennes axel. Tittar bekymrat på henne. Madeleine skrapar med foten mot golvet och undviker hennes blick.
– Har de varit på dig igen? Frågar Sibylla oroligt.
Madeleine rycker på axlarna och förblir tyst. Önskar att Sibylla kunde gå därifrån och lämna henne ensam. Men Sibylla står kvar.
– Madeleine, det är viktigt att du berättar för mig om de har gjort någonting, säger hon uppfordrande.
– De har inte gjort någonting, svarar Madeleine tyst.
– Varför står du då här alldeles ensam?
– Det är kallt ute.
Sibylla sätter sig på huk och tvingar Madeleine att se på henne.
– Skärp dig. Det är inte alls kallt ute, och jag ser på dig att det är något du inte berättar.
I samma stund brister Madeleine ut i gråt, oförmögen att hålla tillbaka dem längre. Sibylla tar henne genast i sin famn och smeker henne tröstande över håret. Tar med sig henne in i klassrummet igen och stänger dörren.

*

På onsdagen skickas både Daniel och Tommy iväg för ett samtal med rektorn. Madeleine vet precis vad samtalet handlar om, och bävar för att behöva se dem igen efteråt. De kommer att vara rasande, tänker hon och känner en rysning som letar sig in genom ben och märg. En halvtimme senare hör hon när de kommer tillbaka, och hon sluter sina ögon i hopp om att hon ska försvinna genom golvet. Hon ser inte deras ansiktsuttryck, men hon känner deras hatiska blickar bränna i ryggen. Drabbas av impulsen att springa därifrån, men förbli sittandes med ögonen slutna.
På rasten lyckas hon smita in i biblioteket. Tacksam för det tillfälliga gömstället sjunker hon ner i en av fåtöljerna och känner hur knuten i hennes bröst sakta löses upp. Det är den sista rasten för dagen, vilket innebär att hon snabbt kan springa hem innan vare sig Daniel eller Tommy hinner göra henne något. Hon behöver inte stå ut med deras terror mer idag, och för första gången på länge känner hon hur hon äntligen vågar slappna av.
Att springa är det bästa Madeleine vet, och hon är dessutom bra på det. Har ett personligt rekord på sextio meter som ligger på nio sekunder som hon är riktigt nöjd med. Mats, som är lärare i både idrott och matematik, kallar henne för ”Blixten” och ser lite på henne som en favoritelev. Om det beror på att hon är så mobbad vet hon inte, men på något sätt känner hon en viss trygghet med vetskapen om att han uppmuntrar henne till att springa. Hon tycker dessutom bra om honom, till skillnad från klasskamraterna som helst ser att han försvinner. Och varför skulle hon inte tycka om honom? Han stöttar henne i allt och har alltid gjort det, och trots hon inte är så gammal förstår hon att man ska ta vara på sådana personer.
Efter skolan den dagen tar det inte lång tid förrän hon har plockat ihop sina saker, tagit på sig kläderna och sprungit ut. Känner asfalten under sina fötter, den kalla vinden i ansiktet och den berusande känslan av frihet. För varje dag av tortyr som hon lyckas ta sig igenom känner hon sig på något sätt starkare. Hon får en positiv känsla av att allting kommer att ordna sig, och att allt kommer att bli bättre när hon börjar i högstadiet.
Samtidigt känner hon en bottenlös förtvivlan och hopplöshet som hon inte kan ignorera. Hon känner hur hon långsamt går sönder inombords, bit för bit, och det går inte en dag utan att hon ser framför sig hur Daniel och Tommy slår henne sönder och samman. Undrar om det kanske inte kommer en dag när de går över den gränsen. Tills hon inte andas mer.
Döden är något som en tioårig flicka inte borde tänka på. Men det senaste året har den tanken börjat dyka upp allt oftare hos Madeleine. Och hon frågar sig ibland om det kanske inte är bättre om hon låter dem göra det. Låter dem döda henne, för hur kan det bli värre än det redan är? Mörkret som hon lever i är redan så kompakt att hon knappt vet vem hon är. Eller vem hon ska bli. Det är bara när hon springer som hon känner frihet. När ingenting kan komma åt henne.
Där hemma sitter mamma och väntar i köket. Madeleine tar av sig kläderna, lägger ifrån sig ryggsäcken på sitt rum och går sedan ut i köket för att ta ett glas vatten. Mamma frågar hur det har gått i skolan, men Madeleine rycker på axlarna som vanligt. Vill verkligen inte prata om det.
– Jag fick ett oroväckande samtal från Sibylla för en stund sen, säger mamma.
Madeleine tar ett par klunkar vatten men svarar inte.
– Jag är ganska säker på att vi måste prata om det här, fortsätter mamma. Varför har du inte berättat?
– För att jag inte vill, svarar Madeleine och tittar ner i golvet.
– Varför inte? Jag vill ju bara hjälpa dig.
– Du hjälper inte.
Mamma tittar på Madeleine med bruna, sorgsna ögon. Det finns en uppgivenhet i hennes röst när hon hjälplöst slår ut med händerna.
– Du tillåter ju inte att jag hjälper dig! Säger hon.
– Varför skulle jag göra det? Fräser Madeleine. Sibylla försökte hjälpa mig, Mats försökte hjälpa mig, men det blir bara värre av det!
Hon rusar in på sitt rum. Smäller igen dörren efter sig och vankar av och an i rummet. Tvingar tillbaka tårarna. Tittar på sig själv i spegeln som är uppsatt ovanför skrivbordet.
– De har rätt. Jag är ett missfoster, viskar hon för sig själv och tittar bort.
Och ingen kan någonsin hjälpa mig. Inte ens mamma kan hjälpa mig, och vad skulle det göra för skillnad? Ingen av dem kommer någonsin att sluta, så kanske är det lika bra att låta det vara. Jag är ändå ensam…