I Moby Dick av alla böcker hade han nyss stött på den allra bästa beskrivningen någonsin av problemet med öde kontra frihet. Medan harpunérarna satt och vävde, trots att det var valfångst man höll på med, så liknade huvudpersonen livet vid en väv.

Ödets obestridligt fasta linjer var dem som höll väven på plats, som bestämde var den rörliga tråden skulle slungas in och var den efter varje seglats skulle komma ut. Tvärkilen emellertid, som förde tråden i oändliga kombinationernas vindlingar, visade varje individs sätt att väva.

Mönstret kunde bli vint eller rakt, tätt eller glest, regelbundet eller kaosmässigt, kreativt eller upprepat, men det följde ändå tidens och rummets marginaler. Så blev öde och frihet livets bägge sidor, intimt förbundna.

Man kunde stanna upp hur länge man ville, men syvendevis skulle man ändå drivas vidare. Om man till sist ville få rejäl skjuts, var det bara att ihärdigt leva sitt liv som vore allt ett stort motstånd. Om man ville få enorma motstånd, var det bara att leva sitt liv utan att tugga ett enda problem.