kväver skriket
som sakta växer fram
i mellangärdet

nästan spikar fast det
i mina stämband

spik för spik
metodisk

ber mig själv tyst dra åt helvete

det var bara jag
bara jag själv,
som kunde

hindrat
kämpat emot

genom att räkna tårarna
jag gråtit, timmarna

sväljer ner stoltheten
som en spikmatta
river den min insida

det är genom att göra
misstag som vi känner igen oss
när vi gör samma misstag igen