Vi står och ler som om solen lyste

rakt igenom fönstret en

sommardag och solstrålarna

lyser igenom ögonen och

tände oss som två 45 Watts

lampor. Skenet tindrar som en

snöboll som exploderat mellan

oss där kristallerna yr runt

i vakum och fryser stundens

magi.


Elektriciteten talar dock

och leendena kommer som

uppbända av situationens

spänning. Den bränning som

fanns i luften talade tyst och

skulle kunna tända eld på en

fjäder.


Vi står och ler för det

vi ser är våra leenden och ett

utagerande beteende skulle

lämnas utanför utan anseende.


Havererande gör vi små gester

för att dölja muntorrhet och en

obekväm känsla.


Du ler, men ser inte att under

ytan döljer sig en känsla som

skär som en klinga i

bröstet där trösten är långt

bortom denna dag som plötsligt

förvandlades till natt. Det

kanske skulle kunna försvinna

med ett skratt, men vet att

den som lägger sordin på

allt blir skvatt galen vilket ofta

hörs i detta skratt.


Jag säger att det är lugnt

eftersom jag kan ta det och

sedan och stå raklång som

en man.


Du tittar som genom

elektricitet i andra hand och

ler för att du inte ser.


Vi ler för att det inte lämpar

sig att prata om sådant här.


Vi ler som två glödlampor

som gick från vitt till svart,

från dag till natt för att det

sår vi haft aldrig har fått något

utrymme för att få finnas där.


Sånär som en fjäder skulle

kunnat ha fattat eld om den

träffat den bränning som fanns

i luften. Men här finns inte

utrymme för sådant där vi

knyter slipsarna så hårt

att det blir svårt att andas.

Här lever vi med ytspänningen

och kommunicerar genom

spindeltrådar vars väv lägger

sig som ett mycel i halsen och

täpper till de toner som där en

gång fanns.


En fjäder skulle ha fattat eld

i den bränningen som gick

genom luften, men landade

på ytspänningen.