Hon behöver inga andra människor
tänker hon medan mascaran kladdar ner hennes glasögon
och hon är så jävla trött på att tilldelas en könsindelning
baserad på sitt biologiska kön.
Hon inser hur oseriöst det låter varje gång hon skriver "hon".
När hon kallar sig för tjej
tänker hon på brunbrända brudar med a-kupa och vita brottarlinnen
när hon kallar sig kvinna tänker hon på halvrynkiga haggor
med klimakteriefräsigt hår
lådvin och en Amelia i högsta hugg
(hon inser att hon är en kvinnoförtryckande misogyn misantrop mitt i sina funderingar, men hon vill lik förbannat inte kallas för hon.)
Om någon skulle kalla henne flickvän skulle hela hennes framtid vara utstakad.
Hon skulle släppa till
släppa in
kladda runt bland rena lakan
bli en sådan där "Vi Heterosexare Emellan"-brud
som med röst som ett rivjärn diskuterar kukar med sina girls
kanske med ett torrt gnäggande skratt som visar tänder
(hennes tandställning är missfärgad och när hon skrattar får hon dubbelhaka. Hon vill inte vara med, inte vara med)
Men om hon däremot skulle gå över till The Dark Side
kalla sig HAN
kalla sig pojkvän
hävda sin manlighet trots sin Lilla Fiffi mellan benen
och Kalaspåsarna som tynger henne från bröstkorgen,
skulle inte vägen vara utstakad redan där?
Skulle hon inte förväntas sticka in den i någon som släpper till
släpper in
någon som kladdar runt bland rena lakan?
Det finns inget nytt under solen,
tänker hon
minns vagt hur det sas latin.

Hon behöver inga andra människor
tänker hon
för alla vägar är redan utstakade.