De dyker långt ner mot himlen
på en blank vattenyta;
de kala träden
och deras kronor som beniga fingrar
bland molnen.

Händer som griper
efter solen
och hennes förlåtelse.

Jag går längs vägen över bron.
Bilar rusar förbi mig;
de är cancersjuka bytesdjur
som skyndar mot döden,
rädda för evigt liv

och jag klättrar inte över räcket.
Inte idag.
Inte någonsin.