Sitter ensam och gråter,
På en parkbänk utav stål.
Fäller sakta mina tårar,
För att mista dom precis som dig.

Jag bad dig så länge,
Att sluta för min skull.
Jag hörde dig lova,
För att få mig till samma sak.

Jag känner hur det blåser,
En varm och sövande vind.
Ber vinden högt,
Att ta mig bort här ifrån.

Sluter mina ögon,
Och känner dom varma tårarna trilla ner.
Ser bilder framför ögonen,
Bilder av dig.

Ser din arm,
Som blir randig mer och mer.
Ser dina ögon,
När du säger att du slutat.

Jag känner en sten i hjärtat,
Som trycker hårt.
Stenen är du,
Och du sänker mig ner.

Jag vill krama om dig,
Men det ska jag inte.
Jag vill pussa dig,
Men det får jag inte.

Jag vill få dig att inse,
Få dig att förstå.
Hur mycket du förstör för dig själv,
Och ger mig mer rätt.

Jag öppnar ögonen,
Och får vatten i håret.
Regnet faller ner snabbt,
Och jag är snart genomblöt.

Smärtan av ditt svek,
Gör det enkelt att stå emot kylan.
Dina randiga armar,
Gör det lätt att se i mörkret.

Jag försökte en gång,
Och jag gav inte upp.
Du ville inte hjälpa mig lyckas,

Så nu ångrar jag mig,
Varför älskar jag dig.