- Jag har en 13 år gammal bil stående i garaget. Sedan 2008. Jag får inget nämnvärt för den, men den är stor och fin och drar lite bensin jämfört med andra barn av sin tid. Stora barn. Så vet jag att den är bra, och att man kan skruva själv på den, om det behövs. Jag köpte den för 12 år sedan.

- Va!!! Du var mig en lyxlirare! Sitter du här och skryter med att du kan hålla dig med en exklusiv bil, utan att använda den!? Det passar sig inte! Så har du naturligtvis en SUV och glassar med på dagarna! Usch!

- Lugn. Det var så att 2008 kunde man köpa begagnade miljöbilar till vrakpriser, och då gjorde jag det. En typisk taxi. Men en riktig miljöbil, ingen SUV, och barnen kanske behöver den gamla på någon semester, något år.

- Jaha, vem bryr sig om dina bilar.

- Troligen ingen, men det finns en tankeställare längre ner i texten, som vittnar om olika perspektiv. Häromdagen smög jag ner den gamla till macken för att fylla lite luft i däcken, och då ser jag en ny Bentley Coupé exponerad så, att man behövde runda den för att komma in i butiken. En sådan kostar väl 2 - 3 miljoner kronor, bara i inköp. Servicen lär inte vara gratis heller.

Här handlar det verkligen om att positionera sig i flocken, tänkte jag. Det måste vara någon som vill visa upp sig. Medan jag gick runt min bil med tryckluftsmojen så sneglade jag då och då på Bentleyn. Den stod 10 - 15 m bort och har trots allt viss karisma. Solen sken.

Så såg jag ett stort päron bredvid Bentleyn. Ovanpå det päronet satt ett mindre päron. Alltihop bars upp av två, under tyngden dignande, och således krökta, bananer. Sammanlagt 2 m långt ungefär. Det övre päronet tittade sig omkring och sa. Ser ni vilken fin bil jag har? Men eftersom päron inte kan prata, så fick det bli med kroppsspråket. Så plötsligt fick det lilla päronet syn på en tankande människa en bit bort, och de sviktande bananerna tvangs att ta några steg i den riktningen.

Så utspann sig en konversation. Vad fruktkompotten sysslade med, var han hade sitt kontor, hur han tjänade sina pengar hörde jag tydligt. Han fick vänliga svar, men svaren var tydligen inte avsedda för resten av kvarteret, så dessa hördes nog bara av Bentleyägaren.

Sedan var det tjenamoss, ha en bra dag, och kom gärna till mitt kontor, någon gång. Fruktkompotten behövde öppna sin Bentleydörr själv. Förarstolen kom honom inte till mötes med något diskret surr, utan sedvanligt inkravlande var av nöden. Varför? Bentleyn borde väl vara något mera än en vanlig svenssonlåda rent funktionellt. Tydligen inte. Så gungade härligheten iväg.

Stolle! Varje gång en sosse ser en sådan där bil, så blir det en sosse mindre och en kommunist mera. Och då ökar risken att du får betala ännu mera i skatt. Så blir det färre skattebetalare, då vissa flyttar, och det arbetande kapitalet får också respass. Tillsammans med en massa jobb. Du måste rimligen gilla att betala skatt själv, och klarar nog det, men tänk lite på alla hårt arbetande yngre och medelålders, i många fall med familj att försörja, som sitter fast i skattesaxen. Inte kan flytta utomlands, utan måste jobba med sådant de inte är bra på, också. På natten. På helgerna. Många blir knäckta av att behöva skrapa med fötterna inför någon socialtant eller - farbror som tvingar av dem ytterligare lite av livet goda, för att inte behöva sälja det surt förvärvade huset. Du ställer till det!

Jag ska nog spraya MUCK med stora bokstäver på den halvgamla bilen nästa gång jag fyller på luft. Med någon lätt avtvättbar färg, förstås. Och skriva en påver skylt "Till Salu, billigt" innanför rutan.