Jag liksom målar vita sträck i mörka rum
i hopp om att livet ska bli lite ljusare
men kontrasterna gör svärtan tydligare
och ensamheten tar ny fart
genom ömmande artärer

Vet du hur det känns i luftrören
när du sitter på din egen sängkant
och längtar hem?
Eller när allt det som brukade göra dig lycklig
plötsligt snittar färska sår av vetskap
över det som du inte längre har?

När ett hem reduceras till en lägenhet
och alla vackra minnen som finns därinne
förvandlas till sägner från förr

Jag tänker sitta här
i den oändliga skymningen
med benen fritt hängandes
från fönsterbläcket
och ansiktet vänt
mot de bleka himlakropparna
Sitta och studera världen
ur ett nytt perspektiv
och hoppas
att syret ger mig rytmen åter

För
värmeljusen börjar ta slut nu
den sista veken tändes i natt
men än brinner lågan
och jag vet
att lågor är uthålligare än vad man tror
Jag vet att den kommer fortsätta strida
mot svärtan
så länge jag tillåter det

Så det vore fel
att lägga allt hopp på veken
och all skuld på mörkret