I min trädgård blommar ormögan som är så blå och jag tänker på när min mamma stod som 14-åring och vinkade åt soldater på tågen som passerade förbi järnvägsstationen och det var det andra världskriget. Soldaterna brukade slänga ut lappar från tågen med sina adresser till flickorna som stod och väntade. Till min mamma brukade de ropa "Blåöga".

När mamma vinkat åt soldaterna och kanske fått med sig en lapp i kappfickan på sin blå kappa, gick hon till sitt jobb på tvätteriet. Där tvättade och strök man soldatkläder.

Ibland hittade mamma eller någon annan som jobbade där på tvätteriet, en lapp i en av de där soldatklädernas fickor. En lapp med en adress. Ibland skrev flickorna på tvätteriet till soldaterna som försvarade konungariket Sverige lite varstans. Ibland blev det en kärlekshistoria av de där breven. Ibland blev det till och med små barn.

Kärleken är evig. Kärleken trotsar krig. Kärleken finns där man minst anar det. Till exempel i en ficka i en soldats jacka på ett tvätteri. Kanske i kön till ostdisken. Eller någon helt annanstans.

Med öppna ögon, vilken färg de än har, och med ett öppet hjärta så ser man den. Kärleken. Hur den stryker omkring och svävar fram. Runt dig. Runt mig. Runt oss allesammans. I alla evigheters evighet.