Längs Skånes kust ett par stormiga dagar 1982

Etapp1, till Ystad

Ungdomarna hade lämnat båten i så god ordning som möjligt i Ystads hamn. Dessa ungdomar hade lovat att under trivsamma former transportsegla henne från sin gamla hemmahamn i det vackra skärgårdsområdet i norra Småland som heter Tjust. Då ett fredat namn som bar sin egen historia med grace och stolthet. Idag ett namn som marknadsförare släpar i sin verbala dynga i allsköns oerhört tjatiga ordlekar kring ordet Förtjust. Målet för resan var Göteborg, dit jag flyttat några månader tidigare.

Min semester var närmast slut, och jag var tvungen att debarkera i Kalmar och överlåta Cleopatra till de strängt vänsterorienterade ungdomarna, vars livsåskådning inte lät sig rubbas under resan. Under en dag fick de nämligen bekanta sig med båten under mitt överinseende, och allt verkade vara under kontroll. Så långt, åtminstone. Länge satt jag vid Kalmar slott och såg efter henne, hur hon med väl satta segel och snyggt hissad, färgglad spinnaker, försvann söderut genom Kalmarssund. Det var en underbar sensommardag och långt efter det att hon försvunnit under horisonten drömde jag mig kvar ombord. Snart skulle de runda Utklippan, det härliga semestermålet vid Blekinges sydöstra hörn. Själv tog jag bussen tillbaka till Källvik i Tjust och min familj. Plikter kallade.

För seglarna väntade Hanöbukten om någon dag. Detta var 3 år efter Cleopatras första sjösättning och hon var långt ifrån färdig. Även jag kände dåligt till hennes egenskaper, då antalet segeltimmar varit väldigt få. Motorn satt längst akterut, och var klart för liten för sin uppgift. Bygget hade präglats av Kajsa Vargs principer: Man tager vad man haver. Spinnaker? Absolut nödvändig. Inredning? Tja, den blir nog klar vad det lider.

Ungdomarna hade sköna, glada dagar i Blekinges lummiga skärgård, Sveriges trädgård, föga bekymrade över att det var långt kvar till Göteborg. Kompisar kom och gick. Det var deras hemmavatten. Till sist gav de sig i alla fall ut på Hanöbukten. Öppet vatten, men ganska grunt. Det blåser sällan östlig vind, och då blir sjön inte så grov. Men då, när de var som längst ifrån land, skedde en plötslig vindkantring. Hård sydostlig vind tvang dem att ligga dikt bidevind för att klara de förrädiska reven, vid Skånes sydöstra hörn, utanför Sandhammarens fyr. För övrigt en konstruktion av fadern till Verner von Heidenstam.

De seglade alldeles för nära land och det allt grundare vattnet gjorde att vågorna bröt svårare och svårare. Men Cleopatra är snabb. Hon jagade sig fram genom de mörka sjöarna, så sjön yrde. Reste stäven av den höga farten för att sedan, likt en hetsad tjur som går till anfall, ge sig i kast med nästa våg, så sjön då och då vällde in över däck, nästan ända bort till sittbrunnen. Riggen riste och tjöt i ovädret. Sikten blev allt sämre och inte visste de särskilt väl var de befann sig. Motorn, som hade en mycket utsatt position var helt översköljd med vatten och gick aldrig mera att få liv i. Sjösjukan gjorde entré. Fanns det ingen nödhamn att gå till? Oron ombord var befogad och svår. Det mörknade både av att höstdagjämningen närmade sig och att allt fler tjocka, blyfärgade moln jagade över himlen för den hårda vinden. Ensamma till havs, sjösjuka och utan att se någon hamn som de vågade söka sig till, kände de ingen tröst. Blött och kallt. Skymning.

Detta var i princip före mobiltelefonernas tid, och komradion var svår att använda. Det hade blivit mörkt och det översiktskort som möjligen dög i dagsljus och vackert väder var till ingen hjälp. Strömmen från det begagnade bilbatteriet tog snart slut, och snart var det bara månens ljus på de fräsande vågtopparna som kunde synas av det uppiskade havet. Men det förutsatte att någon lucka öppnade sig de trasiga skyarna som snabbt svepte över himlen. Helt mörklagd som hon var, bortsett från det sporadiska månskenet, förde detta tankarna till Den Flygande Holländaren, som var dömd att för evigt segla i de värsta oväder, utan att någonsin komma i hamn.

Som väl var hade de kompass och ficklampor, så till sist kunde de passera Sandhammaren i efter omständigheterna god ordning. De föll av, girade styrbord och de satte av i en fräsande slör i riktning österut. Båten blev då svår att hålla på kurs i den krabba sjön, som inte hade samma riktning som vinden. Sjösjukan gjorde detta till en veritabel pina, då de fick kämpa hårt vid rorkulten för att ligga på någorlunda rätt kurs. De beslöt sig för att anlöpa Ystad, den enda hamn de någorlunda väl kände till i trakten. Staden var stor nog för att lysa upp himlen och synas, även på natten. Så de slapp segla tills det åter ljusnade. Trötthet och sjösjuka kan vara en förödande kombination, som även sätter sig på omdömet. De var illa ute.

Totalt utmattade och med det mesta ombord i en salig röra kunde de till sist förtöja vid en bra, högst regelvidrig hamnplats, där egentligen enbart fiskebåtar fick förtöja. Men stiilheten var oerhört efterlängtad och nattsömnen hade aldrig varit så välkommen. En välvillig Pappa från Karlskrona hämtade dem dagen därpå. Det var bleka, hungriga och omtumlade ungdomar han mötte. Längre än så här klarade de inte av sitt uppdrag, och var mycket generade över detta.

Båten var prydligt städad, det hade de ju gott om tid till, men motorn var och förblev obrukbar. Själv jobbade jag i Göteborg, och några semesterdagar för segling fanns icke. Hösten närmade sig med stormsteg. Inte minst märktes detta på att dagarna blev allt kortare, nätterna allt mörkare, vindarna allt kallare och…hårdare. Och taxametern för båtplatsen tickade på.

Etapp 2, till Maglarp

Nu förhöll det sig så att en av hustruns sjuksköterstekompisar hade bildat familj och bosatt sig i Ystad. Hennes man var en glad men lite aningslös yngling. Självklart åtog han sig att hjälpa till med den fortsatta seglingen mot Göteborg. Över en helg borde man hinna en bra bit. Sjövana? Behövs det?

Sent en fredag kväll kom vi dit. Barnen var antagligen i svärmors hägn. En kollega på jobbet hade erbjudit sig som frivillig besättningsman. Två man ombord är för lite. Vi bjöds en ”schangdobel” räkfrossa, med svalt vitt vin, goda ostar och allsköns tilltugg hemma hos hustruns kompis. Jättegott, men något malplacerat. I bagaget hade vi helt annan kost, som var klart lämpligare att äta till sjöss, men naturligtvis inte lika delikat. Att den var mera robust är ingen överdrift, och jag var ganska återhållsam med räkorna och allt det andra goda.

Hustrun hade förhållit sig i körbart tillstånd och körde oss till hamnen vid 23-tiden. En gammal begagnad utombordsmotor hade införskaffats och installerades så småningom med förenade krafter. Alkohol försvårar det mesta. Även i måttliga doser. Det var planerat för nattsegling…

Avgång. Det var kolmörkt och hade börjat blåsa. Ombord med alla grejorna. Stuva för hårt väder. Det verkade inte så farligt, men man vet ju aldrig vad som väntar. Sakta stävade vi ut för motor mot öppningen i vågbrytarna som omgav hamnen. Kraftiga strålkastare på kajen bländade och gjorde det svårt att se hur sjön såg ut, utanför. Båtdäcket var desto mera upplyst. En stor våg tycktes komma från ingenstans när vi var mitt i öppningen. Den lyfte upp fören ett par meter, kändes det som. Vår låga fart gjorde att båten tvärstannade och förlorade styrfarten. Obeveklig närmade vi oss pirens kantiga stenblock. Vi kunde inte göra annat än att blixtsnabbt försöka få fram en båtshake och bära av. Dessbättre återfick vi styrfarten och kunde vända. När fören hade lyfts upp, trycktes aktern, och därmed motorn, djupt ner. Endast toppen på motorkåpan var över vattenytan en stund, och det får betraktas som en skänk från ovan att den inte stannade. Många båtar, däribland världen största segelskepp har gått i kvav, under omständigheter som dessa.

Det mötte inget större motstånd ombord, när jag föreslog att vi skulle invänta morgonen.

Det var en kulen morgon. Det blåste ganska hårt men inte värre än att man kunde avsegla. Även fiskebåtar runt omkring gjorde sig klara för avgång. Jag frågade om väderleksutsikterna och fick veta att den svenska rapporten talade om ganska vackert väder, medan den danska förutspådde kraftigt ökade vindstyrkor. Vi inventerade beståndet av nödhamnar att uppsöka längs den skånska sydkusten om det skulle visa sig nödvändigt.

När det blåser hårt revar man segel, dvs minskar segelytan, som kompensation. Normalt gör man så i två eller flera steg, beroende på aktuell vindstyrka. Antalet steg avgörs av vilka vatten båten är avsedd för. Den här båten var tänkt för lugn segling inomskärs i Södermanland, så reduktionen av segelytan kunde bara göras i ett steg. För ett segel. Lagom när det blåser 10 meter per sekund, men inte 20. Och absolut inte för ännu hårdare vindstyrkor.

Så vi revade vad vi kunde, och gav oss iväg i gryningen. Det dröjde inte många minuter innan det stod klart att den glade ystadssonen behövde gå iland. Svårt sjösjuk. Våra fruar skjutsade hem honom och han tillbringade resten av dagen i sängen, hemma hos sig.

Så efter tre kvart satt vi, två man med för lite rev intagna och kämpade mot en storm som kom från sydväst och vågor som kom söderifrån. Mycket hög fart när vi gick ostvart, då vågorna kom helt från sidan, men ett fruktansvärt stampande när vi nödgats slå, och gå sydvart, för att inte komma för nära land.

Vi behövde spara på krafterna. En man till rors, medan den andre försökte vila i läkojen i ruffen. Det gick ett tag, tills atmosfären i ruffen blivit outhärdlig av bensinångor. Den ”nya” motorns bensintank hade vält i den kraftiga krängningen och läckte! I samband med att detta löstes, fann jag hur förpiksluckan läckte. Jag drog åt den lite till, men insåg snart att jag inte skulle få den tät. Jag fick hålla koll på det vatten som trängde in så vi till nöds kunde hålla våra tillhörigheter torra. Vi hade rätt mycket bensinblandat slagvatten, som med sin olja var minst sagt otrevlig. Den späddes dock sakta ut, på grund av läckaget från förpiken. Skönt att vi kunde länspumpa sörjan då och då. Så gick det med den vilan.

Snart var det också nödvändigt med två man på däck för att hantera den alltför stora segelarea vi nödgats föra. Jag visste då inte att det rätta hade varit att ta ner storseglet. Det skulle vi ha vunnit mycket på. Sådant som nu fru Fortuna i stället fick bestå oss med. Hon såg till att inget gick sönder. Ungefär så här förflöt hela dagen och kvällen. Någon mat kunde vi inte laga, men på öl och smörgåsar klarar man sig ganska länge.

Det började skymma. Vi bestämde oss för att gå in till Maglarp. Mörkret kom fortare än beräknat, så det blev att segla på fyrar sista biten. Ju närmare hamninloppet vi kom desto fler farliga bränningar hade vi att se upp med, så det gällde att hålla noggrant reda på hur länge man kunde gå i grön sektor, för att sedan förlita sig på någon annan fyr. Och till sist, på vad man själv kunde se av omgivningen. Det var inte lätt, och medan vi närmade oss hamnen ökade vinden ännu mera. Även här omgavs hamnen av två rejäla armar till vågbrytare som i Ystad, med lika rejäla strålkastare, samt en pytteliten öppning att segla in i. Den var säkert över tio meter bred men det kändes som ett nålsöga för oss, när vi med kraftigt pendlande mast och allt annat än rak kurs svischade förbi strålkastarna, in i hamnen. Vi hade närmast läns, medvind, vilket innebar mycket hög fart och ett våldsamt krängande på grund av sjön som ju inte hade samma riktning som vinden. Strålkastare lyste upp inloppet, men vad som dolde sig innanför gick inte att se. I hård medvind kan man inte bromsa. Till det krävs stort utrymme. Jag satt till rors sista biten.

Sedan vi passerat inloppet gnuggade jag intensivt ögonen för att se vad jag hade att se upp med, nu då. En blankpolerad mahognyvägg rätt förut, reflekterade lite ströljus från inloppsstrålkastarna. Jag chansade på att gira styrbord dikt. Det fanns inget utrymme för betänketid, om jag ville undvika kollision, och det var ju en självklarhet. Nu en ny svart vägg framför ögonen. En bogserbåt av stål. Dessbättre fladdrade nu seglen och farten gick ner. Efter diverse tvära girar för att undvika att ramma andra båtar i hamnen lyckades vi få stopp vid en sjösättningsramp för trailerbåtar. Skönt. Tur att det fanns viss belysning i hamnen.

Någon minut senare kom några personer springande till oss och undrade om allt stod rätt till. De hade försökt nå oss via radio, då vi gått farligt nära några fräsande bränningar, på vår väg in i hamnen. Jag hade varken hört eller sett något av detta, men blev ganska blek om nosen, när jag dagen därpå såg vilka otäcka klippor vi hade kunnat gå på. Vi fick nämligen också veta, av dessa personer, att vid flygplatsen Bulltofta, ett stycke in i landet från där vi befann oss, hade rapporterat 23 meter per sekund någon timma innan, och till havs blåser det mera… Full storm således.

Äntligen öl och macka under lite avslappnade former. Att vi sov gott den natten, det behöver jag väl inte upplysa om. Lite märkligt att det följande dag var praktiskt taget vindstilla och att vi fick förlita oss till motorn resten av den helgen. Just för att det var så lugnt kunde vi lätt se hur nära vi gått de stora stenblocken och skären utanför inloppet. Jag vågade inte fullfölja tanken på hur det hade kunnat sluta. Vi var av lätt insedda skäl ganska ensamma ute på böljan den blågröna, i denna tidiga höststorm.

Epilog

Vi kom till Landskrona den helgen, och det var jag ganska nöjd med. En sympatisk hamnkapten skulle se till att hamnavgiften inte skulle bli förödande. När han hade hört vår berättelse om vår stormiga resa blev han mycket förstående.

Hustrun hade ju bilen och hämtade oss där. Hon hade tillbringat tiden med att åka mellan olika hamnar för att se hur det gick för oss. Sjöbussar som hon mötte i hamnarna, ofta kontrollerande sina egna förtöjningar, satte skräck i henne med sina skånska sarkasmer. Om de siktade oss i vår kamp mot elementen.

De var nog bara avundsjuka!