Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag har bott vid en gata... snart halva mitt liv...

(Jag ändrade rubriken. På slutet kanske ni kopplar...)




Kopplingen

Utanför fönstret manövrerar några firmabilar. Fram och back flera gånger om. Jag ser det från mitt fönster snett uppifrån, och det är några ganska unga killar som försöker underlätta en lastning. De verkar bära sig ganska klumpigt åt, men sådant har man ju sett från det här fönstret förr. Så kommer minnena....

När det var några månader kvar till 16-årsdagen var mina båda yngre barn ytterst väl pålästa om vilka papper som skulle fyllas i så att deras far skulle få övningsköra med dem, redan på 16-årsdagen.

De var ytterst kritiska mot att behöva öva i den automatväxlade familjebilen, så jag hade dammat av pappas gamla Mercedes, som stått uppallad några år, sedan hans död, och med viss möda tagit den till Göteborg. Båda dessa barn fyller år i november, men Mercan togs hit medan det fortfarande var lite kvar av sommarens värme och ljus. För säkerhets skull.

Tvärs över gatan hyr en granne och god vän ut P-platser till andra grannar. Vi lade särskilt märke till en äldre sjuksköterska som någon gång då och då tog med sin åldrige svåger på någon åktur. Hon körde sakta och försiktigt, och var ett föredöme för barnen. "Mera bråttom än så där har man sällan", sa jag, då vi ganska ofta kunde se dem från köksbordet.

Det låg något fint över att dessa gamla människor sökt varandras gemenskap på äldre dar, då ju de flesta av oss måste räkna med att ens livspartner faller ifrån. Av den anledningen tilltalade jag henne någon gång när vi sett utanför, på trottoaren, och hon var lika vänlig som hon såg ut.

Så bytte hon sin 70-tals Ford Escort till en betydligt yngre, och barnen spekulerade i varför. En kanske 80-årig sjuksköterska förväntas inte byta bil. Lika osannolikt som att en 80-års gubbe skulle köpa en ny ytterrock tyckte dottern, och blinkade mot mig. Och den gamla bilen såg rätt OK ut.

Kanske var det kopplingen som var slut sa jag. Det var nämligen så att hon höll ett mycket högt motorvarv och körde fram och tillbaka väldigt många gånger när hon skulle backa in i sin parkeringsficka. Kopplingen borde ha det extremt svettigt, men det anar hon nog inte. Det är nästan så man skulle gå ut och hjälpa till, sa jag en dag. Den där häcken intill blir ju dessutom bara bredare och bredare för varje dag, och hon tycks ha något fel på ena vaden. Svårt att ta sig i och ur.

Den gamla mercan stod i regnet på vår gård. Den mår inte bra av att stå stilla månad efter månad. Så sa jag till ett av barnen att de kunde ju känna lite på hur en koppling fungerar och köra 10 m fram och tillbaka på gården. Jag hänvisade till "tanten med forden" som de kallade henne. Och sa att detta med att hantera kopplingen, det är "Lesson one".

Jag sa också att de fick ta reda på om detta var lagligt. Dvs att köra på inhägnat område trots ej fyllda 16 osv. Hur den utredningen utföll minns jag inte. Kanske är det något att förtränga, men barnet som stod närmast i tur tyckte att detta var en väldigt bra förberedelse inför 16-årsdagen, då också mercan hade gjorts bättre körklar, även om det var långt kvar dit, i lagens mening.

Efter bara några gånger fick de till det riktigt bra. Kurserna på gårdplanen var korta men intensiva, eftersom det ingick ett obligatoriskt moment i att utstå avgaser som trängde in. Det gick oväntat fort att lära sig, tänkte jag, men vi är ju alla olika...

"Tanten med forden" hade inte synt till på ett tag. Eftersom det tog ansenlig tid för henne att parkera så brukade vi ofta se henne från köksbordet vid middagsdags. Antingen stod nu forden där, prydligt, eller så var den borta, ibland tillfälligt parkerad på en annan av den omtänksamme hyresvärdens platser där man inte behövde backa in.

Konstigt tänkte jag. Har hon lärt sig att parkera så snabbt och fint i sin höga ålder. En sak som jag kanske borde ha funderat på lite mera, för en dag så ringde hon på dörren. Jag öppnade, blev förvånad när jag såg vem det var. Och att hon hade en liten peng i handen. Hon hade uppenbarligen hoppats att någon av barnen skulle öppna, för med en lätt rodnad undrade hon om barnet ifråga kunde göra henne en liten tjänst. Ja, vi har ett litet avtal, sa hon. En krona per parkering.

 

 

 

 




Prosa av erkki
Läst 245 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-05-28 15:18



Bookmark and Share


  Monika A Mirsch VIP
vilken goding att ta till sig i sköna aftonstund - den stillsamt parkerade - utan tanter utan barn utan barnbarn - fint slut - ett riktigt andersslut
2010-05-28
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki