Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fortsättningen


Un voyage dans un monde des Anciens - Part 2

Je sors de la grotte à genoux en voyant une forêt plus verte et Stéphane était débout en regardant le lieu où sa voiture a été garée, qui n’est plus là. Mais il n’y a aucune route, rien que de la forêt dense. Dans le ciel passe un aigle à sa chasse habituelle.

« Qu’est-ce qui s’est passé ? » Demande-je à Stéphane.

« En tout cas, on n’est plus dans le vingt unième siècle. Le reste, je l‘ignore… » Il en est inquiet.

Un cri en celtique loin de notre position, une femme qui y crie fort. Nous nous regardons et je jette un coup d’œil à cette direction. « Elle a peur de quelque chose… »

« Oui, mais pourquoi… » murmure-t-il là.

« J’aimerais bien savoir ce que lui fait peur… » Dis-je à basse-voix.

« J’ai des jumelles dans mon sac, je vais les chercher… » Dit-il et disparait dans la grotte à genoux pour se ressortir dans une minute avec son sac-à-dos et il sort une jumelle qu’il me rend, il prend l‘autre et essaie de voir la femme qui crie.

J’entends des voix masculin qui crient dans une ancienne langue nordique. J’y vois les Vikings dans la forêt immense en poursuivant cette femme, ou est-elle vraiment seule ?

« Qu’as-tu découvert ? » Demande Stéphane.

« Mes ancêtres que tu disais à tout à l’heure… » J’y souris.

« Ah ! Les Vikings ?! » Il m’en taquine.

« Oui ! Il y a des Vikings… »

« Mais où sommes-nous ? Plutôt quand ! »

Je regarde la grotte et les montagnes. « c’est le même lieu ! »

Stéphane hoche sa tête et me regarde. « Que font les Vikings ici ? »

« Le marché traditionnel… » J’en réponds et me tourne envers lui. « Mais tu connais tout ça… »

« Je sais ! » Il s’apprête à foncer pour venir au secours à la femme.

« Que fais-tu ?! » Demande-je à lui.

« Je vais l’aider ! »

« Que pourrais-tu faire pour elle ? »

« Je n’en sais rien ! » Dit-il et il y fonce.

« Merde ! Arrête ! »

Mais c’en est trop tard et je n’y ai aucun choix que de lui suivre, j’y fonce. Il est cinquante mètres devant moi et je lui suivre à la direction de la femme. Je m’y baisse pour éviter les arbres et fait des demi-tours pour éviter les bosquets. Stéphane il y coure très vite et il prend un bâton d’un arbre, il y est furieux et je prends des pierres. On arrive au lieu d’affrontement où la femme qui avait crié tombe derrière un homme qui pourrait être son père. Ils sont habillés en anciens vêtements du moyen-âge.

« Courez ! » Crie Stéphane en breton.

L’homme âgé s’y arrête stupéfait.

Au fond de la forêt s’approchent les Vikings en criant dans une langue que je comprends.
______________________________________________________________

Jag tar mig ut krypandes pà knäna seende en grönare skog och Stéphane stod upp betraktandes stället där hans bil hade varit parkerad, som inte längre är där. Men det finns ingen väg där längre, inget annat än en tät skog. I himlen passerade en örn i sin vanliga jakt.

"Vad är det som har hänt?" Fràgar jag Stéphane.

"I vilket fall som helst, vi är inte längre i det tjugoförsta àrhundradet. Resten, jag ignorerar!" Han är orolig för detta.

Ett skri pà keltiska làngt fràn vàr position, en kvinna som skriker högt. Vi betraktar varandra och jag slänger en blick mot denna riktning. "Hon är för nàgot..."

"Ja, men varför..." mumlade han.

"Jag skulle vilja veta vad som gör henne rädd..." Sade jag med làg röst.

"Jag har kikare i min väska, jag ska hämta dem..." Sa han och försvann in i grottan pà knäna för att dyka upp inom en minut med sin ryggsäck, han tar en kikeare som han ger mig. Han tar den andra och han försöker hitta kvinnan som skriker.

Jag hör manliga röster som skriker pà ett gammalt nordiskt spràk. Jag ser Vikingarna i denna enorma skog som förföljer denna kvinna, eller är hon verkligen ensam?

"Vad har du upptäckt?" Fràgade Stéphane.

"Mina förfäder som du sade innan..." Jag log här.

"Ah! Vikingarna?!" Han retades med mig.

"Ja, det är Vikingar..."

"Men var är vi? Snarare när!"

Jag betraktar grottan och bergen. "Det är samma plats!"

Stéphane nickar och betraktar mig. "Vad gör Vikingarna här?"

"Den traditionella marknaden..." Jag svarar pà detta och vändermig gentemot honom. "Men du känner till allt detta..."

"Jag vet!" Han förbereder sig pà att springa för att rädda kvinnan.

Den äldre mannen stannar förvànat upp.


"Vad gör du?!" Fràgar jag honom.

"Jag ska hjälpa henne!"

"Vad skulle du kunna göra för henne?"

"Jag vet inte!" Säger han och springer iväg.

"Tusan! Stanna!"

Men det är för sent och jag har inget annat val än att följa honom, här springer jag. Han är femtio meter framför mig och jag följer honom i riktning mot kvinnan. Jag böjer mig ner för att undvika träden och springer runt de smà trädsamlingarna. Stéphane springer här riktigt snabbt och tar en gren fràn ett träd, han är förbannad och jag tar nàgra stenar. Vi anländer till stället där mötet kommer att ske där kvinnan som hade skrikit faller bakom en man som kunde vara hennes far. De är klädda i medeltidskläder.

"Spring!" Skriker Stéphane pà keltiska fràn Bretagne.

Làngt borta i skogen närmar sig Vikingarna som skriker pà ett spràk som jag förstàr.




Prosa (Novell) av Maria Thunholm
Läst 174 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-05-29 10:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Maria Thunholm
Maria Thunholm