Jag vaknade, och du fanns där.
Jag drack mitt morgonkaffe, och du fanns där.
Jag borstade mina tänder, åkte till jobbet
loggade på min dator och drack kaffe igen
med mina arbetskollegor, och du fanns där.
Jag åt lunch, och du satt där.
Jag gick på ett tråkigt möte, och du fanns där
och gjorde det roligt. Så pass att jag log, i smyg.
Jag tog tunnelbanan till slussen, väntade på bussen,
klev av vid centrum, gick in i mataffären för att köpa middag, och du fanns där.
Jag tror du var sugen på korvstroganoff.
Jag gick hem, och njöt av att sommaren var grön på träden. Det var tydligen min tur att bära kassarna, men det gjorde ingenting.
Jag lagade mat, och åt den med dig.
Jag skar mig tyvärr på den vassa kniven, och du var där
när det sved, som värst.
Jag plockade undan lite, drack te och läste en bok, och du fanns där.
Jag gick sedan och la mig på ditt bröst, efter att jag sträckt mig över dig för att släcka sängbordslampan.

Jag tänkte för mig själv; Det är för jävla lustigt
att jag fortfarande orkar saknar dig, så mycket som jag faktiskt gör, efter en dag likt denna.