måntid

du invid

golvets skenbara strukturrispor

fönstrets bly skuggan

färger

vackert säger jag

förgiftad ek säger du

krona och rötter svarar jag

som kvällen vi lämnade

det vi äntrade

när fönstret väckte golvet

vackert sa jag

hotfullt sa du

och rök ligger kvar

tvinnad tro

och jag slingrar mitt ben om ditt

som trappan i min dröm

järnräckets spiral

uppför eller nedför

jag tar räcket upp, sa jag

pax för stegen ner, sa du

så gjorde vi då

och så gör vi  nu

liksom det dova skenet nu sirlande sin

spiral

på golvet

spiral i trappan

spiral av ben

spiral av liv 

tvinnad tro och spunnen tid

gemensamma minnen

glömda i andra rum

rad på rad bakom dörrar

fråga på fråga gömmer varann och svaren

blir otydda kvar

och alla rum

och något vrider sig

liksom glaset i din hand bredvid

du ställer ner det på golvet

dags nu, sa jag

jo, sa du

vi glider ur våra grepp

om tillvaron

och ett extra steg

nära

sinnens sista härvaro

doften ljuset och sista orden

bärs av lätt fras

från brasan

och jag tänker på rummen

alla rum

på golvet

på korridoren

på månen

allt har blivit smått och fönstret

nudda sträck ut

för ett ögonblick i samtid

för ett sista möte

igen

din hand

i din värld

och fönstret faller med bly med järn med trä

med handmålat glas

blir levande ormar från golv

och upp

ben rygg nacke och jag vet att golvet lever

alltid har levt och alltid

kommer att leva

och något vrider sig

något vrider sig

ur tiden

där, sa jag

och blå lade saga bland ormar

under hud

och stunder fick åter vila

ohördhetens djup

och skingras gör vi igen

för ljust vacum

tidlöshetens krängning före nav och rytmer

före hav och marker före mörker

där markkänning ännu var nytt

för barfota

nerstigning och en svängnings upphörande

tonar ner långsamheten som

enbart tystnad

där, sa vi samtidigt

nu