Solen sken ifrån en klarblå himmel. Vinden lekte i det ankellånga grässtråna, en syrsa ackompanjerade de avlägsna måsarnas skratt medan dagen sträckte på sig efter en natts vila.


Flickan log bakom ett hav av fräknar, hon vände sig om åtföljandes av en kaskad av långt mörkt hår. Hon skrattade, såg in i hans ögon och hans hjärta brann. Han fick svårt att andas, hans lust till henne tog honom med storm och han lyckades bara höja sin arm mot henne.

”Kom!”

Hon, fortfarande skrattandes, vinkade tillbaka till honom. När han inte förmådde att snabba på stegen suckade hon teatraliskt, greppade tag i sin vita kjol och sprang emot honom. Hon stannade knappt i en sekund, men han hann fylla sina lungor med hennes doft och den greppade tag i honom från insidan och hans mage gjorde frivolter. Med sin hand i hennes drog hon honom efter sig.

”Jag vill visa dig något”

De sprang där, tillsammans. Unga, gamla, oändliga, odödliga. Sida vid sida. Han flög. Han ville inte vara någon annanstans. Han ville stanna i denna stund, i denna känsla för resten av sitt liv. Tog det slut nu, skulle han dö idag skulle han dö lycklig. Han kunde inte slita blicken ifrån hennes ansikte. Litade på henne, lät henne leda vägen. Han flög, med henne, med kärlek vid sin sida.

”Titta”

Han dröjde kvar, såg på hennes läppar. Han ville inget hellre än att kyssa dem. Smaka på dess sötma, bli en del av dess outtömliga glädje. Formas efter dess konturer.

”Men titta då!”

Han slet blicken ifrån hennes skönhet och drog efter andan. Havet. En evighet som inte försvann vid horisonten, utan blev en del av dess löften. Blev stråkarna i en symfoni av färger, den ena mer klar än den andra. Ett ljus utav glimmande silver som flöt ovanpå en hinna av förföriskt glitter. Himmelen, dess dirigent, brann av mörkrosa, lila, orange och guld.
Han märkte det inte, men hon vilade sin mun mot hans öra.

”Jag sa att jag skulle ge dig allt, min värld och hjärta. Vad du ser är min kärlek till dig. Jag kan skriva tusen och åter tusen dikter om hur jag älskar dig. Men förstod när jag fann den här platsen, att det här” hon svepte med armen i en halvcirkel framför dem båda ”att det här så nära himmelriket man kan komma på jorden. Behöver vi vila, finna inspiration eller lust. Behöver vi sammanbinda livets alla måsten, hitta tillbaka till vad som en gång var oss eller bara andas en stund för oss själva kommer denna plats alltid finnas om vi behöver den. Så länge vi lever. Så länge vi är vi. Om jag ber om din hand, lägger min hand i din, ber om din tillåtelse att få vara vid din sida tills döden skiljer oss åt…” hon tog ett djupt andetag, hennes ögon såg varma in i hans ”… säger du Ja då?”

Han grät, tårar spunna ur hans hjärta som föll likt fjäderlätta leenden längs med hans kind. Han lät dem vara, torkade inte bort dem. De var en del av det hav som bredde ut sig framför dem.
Han såg på henne och han var lycklig. Ett lugn han aldrig hade känt tidigare spred sig, mjukt, i hans kropp. Som från bröstet, till magen, ner i benen. Genom armarna och ut i självaste fingertopparna.
Han nickade, tryckte henne intill sig.

”Ja”