känn

när du sov var du där
där man ska vara
det är det andra
som inte stämmer

manus säger annat 

som vissheten om
månens fulla återkomst

hotet om att åter dö
som anledning att inte gå

hur släppa trygghet
utan säkerhet

jag knyter inga rosetter

det är nu
måsten måste höras
som rena viljor

och det svåra i att pynta
med röda rosetter

mullret som ökar
åska brukar vara varmt

allt som inte är i vackra paket
och mysiga soffor

en dammdustarvrängd refräng, nej
det är inte nu stäppen avslöjar sig

och rött över svart
det är svårt

tungt och alltför nära

yl och förvränga ekon ska inte antas
som rikting så hur släppa tryggheten
när osäkerhet är enda som återstår

när allt är vävt på svart

för sagan gränsar realiteten
först när marken vibrerar

av nära närmandes nöd
ett tyst tals tänkta teo och dova slag

i bröd delade steg

även måsarna

lägrets mjukhet draperat för vänlighet och inte
mot insyn inte
som eldar skyddar men avslöjar

för vänlighet förvillar
redan inom lägrets gränser

pynta vackra papper för att lura demonen
minns du, det är leendets gyckel

backlash boomerang betalt i behov
på knä, vännen, på knä

jo jag vet
det är bara för stenigt och ännu
inga fanor mot norr

och med kronbladen som blev över
återvann du varje stjärna
i nya färger

för stoft ska förbli stoft sa du 
som av redan lagd väg

men det är svårt knyta röda på svart

och visst glimmar egen insikt som bäst
med lugnet lugnt omkring

men det är svårt att pynta
med rött

vi såg bara bättre för att himlen brann i motvärn
vi såg bara bättre
för i elden är tryggheten

före osäkerheten

så jag böjer strålarna åt dig

om min hals hänger ambra
dövar mig och tystar
med det stjärndamm som blev kvar

samlat när du gått

meningen med tiden som var
sattes i sten av andra

bra så

ej längre hörda ej längre berörda 
av tysta öknars återhämtning
och vrålande vulkaner

vilsna i hägnet tomt

det lägras där läger satts och aska
bär bragder i grått

första dånet landar alltid
innan det är dags att fly

som alltid i det gamla

och vi vet det sen länge
ändå denna väntan

denna väntan likt pompejiis
skelett omfamnande

varann
redo

likt lugnade havs första krus vet att
vid stormars kommande stiljte
fäller dået minnen

låter dala
långsamt
om nattens lugn finns

så handen hinner knytas
eller öppet ta emot

det är bara att välja
för det tar tid med rosetterna

för en gångs skull alla taggar utåt
och i topp
jag bugar för ett äkta val

den sista stjärnans status

en självvald ensam jul
med en enda önskan

hämta mig

för det faller igenom
av nyspunna sagor
och boken bär ingen rygg om vintern
med hållbara sömmar 

och stearin formas

det formas lika bra nu som då
när mossen sjöng björnars oliv

du vet
jag är trygg där det är lugnt

men det är arket
som följer samvetes fingertopp

lämnar inget åt slumpen

en ambra Si, Simone
en ambra Si, en måne med stigen klar

en till och en underbar men
jämfört
djupens puls i svar och val av sinnrikt
svalkande

det är svårt med rosetterna

där bränner för eget oläkt
kvar och färgerna är för många

jag kan använda en masugn nu

ambra
den första och den sista av plattsten fäst
miranda emaljerat blå
den minsta men äldsta

simone handskrivet rosaröd
varför dröjde då du där borta

tirana grön, och fallet

fallet
där det grävdes
grop 

och nu går sista dolken sin ban
i en laydowneight
i svartnas storskog

när hon där, Shiba 

möter upp i
vackert vitt mot slutlig

fanas mångfald
hissad med silvret

Shiba