"Älskade, när jag nu sitter här vi skrivbordet med din hand i min, kan jag inte annat än beklaga, att du inte hade lust att följa med hit ut över helgen.
Och det förvånar mig en hel del att jag kan prata så pass lugnt om det här, men det jag egentligen är mest rädd för är att förlora kontrollen över situationen. Å andra sidan är det möjligt att det gäller de flesta av oss, även om inte så många kanske just dräper sin älskade. Fast nu måste jag givetvis ta hand om de mest praktiska åtgärder och då gäller det faktiskt att tänka efter och vara så förnuftig som möjligt.

Nu hör ju inte detta till mest vardagliga men känslan eller tanken har ju förmågan att skapa lite osäkerhet ibland och när det händer finns det ju risk att det lätt kan bli fel och jag vill ju inte begå något misstag nu. Nej, lugnt och sakligt måste jag gå till väga och inse fakta. Råd och anvisningar kan jag inte heller be om, utan jag får försöka hantera det så bra som möjligt.

Och visst kan man tänka att det även är lite lustigt, att en bagatell kan förändra så mycket och att en principsak som man kan gå i graven för också resulterar i detta. Fast var det verkligen så du ville ha det? Lite fundersam är jag ändå, men nu så kan vi ju inte ändra på det, hur gärna man än skulle vilja

Tyvärr måste jag avsluta brevet nu, men vill till sist gärna tacka dig för allt det fina vi hade tillsammans och det är ju skönt att det ändå gick så fort på slutet. Plåga dig skulle vara det sista som jag ville. Och skulle det finnas ett liv efter detta så kommer vi säkert att ses igen, annars så passar jag nu på att ta farväl min älskade!”







och så slår igen boken av S. Lidman och går ut till hönsen...