trots att sommarbrisen har haft möjlighet att lämna lägenheten hur hon vill är det friskt när vi öppnar. det första vi ser är ett par body zonekalsonger med blågröna palmer på, ett par röda sidentrosor med stora girlanger som löper längs kanterna, något märkligt instrument och slutligen en ängslig undran. lägenhetens möblering är sparsam på gränsen till patetisk men jag har inga andra hem att erbjuda. väggarna saknar utsmyckning vilket innebär att våra röster hänger kvar ett par sekunder.

bli en bättre människa. jag vill se knivskador.

i dess begynnelse var färgen marinblå. vidderna sträckte sig, likt Atlanten, från mig till dig, i ett enda varmt skummande rop. nu har lakanet sparkats ned av, av julinätterna vakna, ben. golvet påminner istället om öken och förlust. jag avskyr communities. jag fruktar hur allt kommer att slå tillbaka. jag är 4-ever övertygad om hur mitt grepp är tappat och
I got nothin' on no one.
det finns inget så förvridet och vansinnigt som två människor.