Bussen kränger och hoppar längs den slingriga landsvägen, och Anna tycker nästan att hon börjar må illa. Kanske borde hon byta plats och flytta sig framåt lite i bussen, och inte sitta här i bakre bänken?

Nej, det blir nog bäst att sitta här, hon vill inte sitta för nära fyllbultarna där borta. Anna håller hårt i sin vita, lilla väska, och gläntar försiktigt på den. Inne i den finns rena underkläder, strumpor, en klänning, och ett nattlinne. Som varje gång. Anna vet utantill vad som finns i väskan, det är så mamma packar den varje gång.

En pojke, och en flicka och deras mamma stiger på bussen. Barnen trilskas och mamman mutar dem med godis. Pojken klottar genast med lakritsen på sin vita tröja, och Anna vänder bort blicken från dem. Man skall vara hel och ren, hel och ren, mumlar Anna för sig själv, som ett mantra.

Männen med brännvinsflaskan skrattar högljutt, och häller upp mera sprit i sina engångsmuggar. De ropar högljutt skåål och höjer muggarna över bussgången mot den unga mamman och de två barnen. Med hesa röster ropar de komplimanger till den unga kvinnan och den ena får ett hostanfall som aldrig verkar ta slut.

Precis som pappa, tänker Anna. Han hostar också så envist att det kommer upp blod ibland.

Förstrött ser Anna mot de två fyllbultarna, och funderar ifall de också har barn.