* * *
Ett regn skriver igen en stor dikt om dig
Med en blygrå krusning på spegel av sjön.
Jag böjer mig för sval spådom av droppar
Och gör det för min inspiration skull...

Kinder känner betydelser av strömmar.
Ett kyligt sus lockar mig någonstans.
Min nostalgi skymmer din gestalt
Och avgudar den med regniga rader.

Det fuktiga gräset stjäl mina steg.
Himlen viskar nåt i en frasande stillhet.
Ett osynligt altare av mitt öde svajar:
Det skakar blint en frysande vind...

Regnet fortsätter att ösa och skriver,
Att du inte kan återvända till mig...