Atlanten är mörk och djup ikväll
strömmar drar in röda maneter
under bryggan vi sitter på.
hennes sammanbitna mun
säger utan ljud att hon inte vill prata
och att hon älskar mig mindre för varje dag

men en gång fick jag kyssar från denna mun
i skuggan av ett olivträd
och jag fick trampa i hennes fotspår
en hel sommar

Atlanten, jag måste lämna dig
för nu vecklar sommaren ut sig
och är redo att försvinna iväg
likt en fjäril som precis torkat sina blöta vingar.