fångad
någonstans mellan
då och nu
där befinner jag mig

en stark lust att fly
någon annanstans
men samtidigt inte

stannar kvar
med allt jag har
och ändå inte...


han som älskar mig
har inte gett upp än
han tar knäcken på mig
snart
vet inte vad jag ska säga
eller göra
längre

orkar snart inte med alla
hans tvära kast
blir rätt yr
men mest av allt
förvånas jag av mig själv
hur jag orkar stå där
så stark och rak

trots att jag kunde få
allt jag ville ha
om jag för en sekund
veknade

kanske jag har blivit
för hård
kanske har jag aldrig mera
chansen att hitta någon
som kan älska mig på det
sätt jag önskar och vill
kanske kommer jag att
tvingas leva ensam eller bara
leva litegrann

jag vet inte mycket
kan inte se in i framtiden
även om jag önskade så
vet bara att här kan jag inte
stanna för alltid

kanske allt blir lugnare
till vintern
jag hoppas så att han
flyttar härifrån
som han sa
om inte jag kommer tillbaka..

men jag kommer aldrig
kärlek är så mycket mer
än att leva under samma tak
och det är det jag eftersträvar
allt det andra
det som dog trots alla chanser
och alla förlåt

kanske har jag mist min
sista chans till kärlek
men hur det än är
går jag aldrig tillbaka

jag är ju kall och hård nu...