Ny rädsla, ny skräck som infinner sig under huden. Den borrar ner sig under mitt skal, precis som när man lägger sig i en säng efter en lång dag vrider den sig lätt fram och tillbaka och pressar all sin tyngd ner, mot mitt kött.

Jag ryser, rycker till då och då, kan inte sitta still. Då känner jag det bara starkare,
hur sorgen tar över min tunna kropp.
Plötsligt är jag så liten, så svag och försvarslös. Likt ett litet barn som ser på sin mor, blank i ögonen och undrar vad hon gjort fel.

Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte varför jag aldrig känt skräcken över detta förut. Innan var det självklart, nu känns det inte lika självklart. Jag har alltid tänkt att det kommer sluta som i sagorna på ett eller annat sätt kommer jag komma dit,
att just jag kommer lyckas. Att jag inte kommer behöva vara, ensam.
Igen.

Men när jag stannar upp och ser mig i spegeln. Ser jag inte en framtid, när mina fingrar drar mot glaset är jag inte säker. Glaset försvinner längre bort, och jag faller, ner. Mina fingrar har inget att ta emot. Jag har ingen sanning att greppa. Förlorad i en dammig verklighet som inte liknar den jag vill ha. Jag har förlorat mig, mer. När jag trodde jag gjorde allt rätt drogs det längre ifrån mig, utom räckhåll, utom synhåll. De sägs att närmast ljuset är det som mörkast. Jag hoppas det är sant, jag hoppas att det bara är min luft som tagit slut, för att jag kommit ända upp till ytan.