Jag öppnar dörren
och där står du.

Med så tunna armar,
finnar på näsan
och slitna kläder.

När jag hjälper dig av
med din jacka,
känner jag revbenen
innanför din hud.

Så liten du är,
så smal...

Så sorgsna ögon...

Vad tänker du på?
Vem saknar du?
Hur sörjer du?

Vem var det,
som var så elak
mot dig?

Hur kunde man
göra så?

Ta allt ifrån dig,
din glädje,
ditt underbara skratt...

Vem sårade dig?
Gjorde dig så ont?

Kom, jag tar dig i min famn,
luta dig mot mitt bröst,
gråt, gråt tills allt det onda
tar slut, jag ser dig,
jag finns här för dig.

Nu.

Sent, visserligen,
fast kanske ändå
inte för sent.

Du, jag vet nu,
jag känner igen dig,
den lilla flicka
jag öppnar dörren för,
håller om,
det är ju jag!

Välkommen!

Jag lovar,
jag ska stanna kvar hos dig,
aldrig överge, aldrig svika,
trösta, älska och hålla om.

Evinnerligt.