Den stora staden och de överfulla bussarna.
I dem sitter gubbar med stora hakor och gummor med större samvete och deras kalla händer söker varandra
söker ännu en själ att tröstäta från.

Säga nej då, jaha, där ser man,
jag är inte ensammast – för du är ensammare.
Tusen luftslott väger bly när de försöker lyfta bördan från varandras
och sina egna
axlar. Byggs av trögflytande blod, på blodigaste allvar men är inte segare än bettet

och käkarna knakar.

Än bussens blänkande däck på den sommarheta asfalten. Och den stora stadens armar breder ut sig åt alla håll
men utan att ta någon egentlig mening i anspråk. Det är gott om höga kanter och sprucka hälar och ömma tår.

Aj, du står på min värdighet – eller kanske - var god, stig åt sidan!
nej tack – jag avstår från främlingsskapet idag.

Allienationen väcker aldrig mannen som sover med hakan mot rutan. Han låter sig slukas av stora staden och tar aldrig ställning till sådana teorier.