Isjungfruns slott ligger högt upp i en gletscher, en del av Alperna där snön aldrig tinar bort. På somrarna försöker solen smälta bort en liten del av de mäktiga ispelare som omger slottet, och då bildas små rännilar som börjar leta sig neråt dalen för att förena sig med den flod som rinner därnere. Men på vintern återtar snön och isen sitt välde. Och Isjungfrun tycker om att skicka hårda vindar, snö och hagel över människorna där nere i dalen. När hon är på riktigt gott humör skickar hon dånande laviner nerför bergssluttningarna. Och människorna bävar inför Isjungfruns makt.
Men ner till dalen där människorna bor beger hon sig sällan. Hon tycker människorna är små kryp och hon föraktar dem. Men någon gång kan hon gripas av en häftig kärlek till någon av dem. Det var vad som hände Rudi, en vacker gosse. Hon såg honom en gång när han var liten, och hon hade gärna tagit honom till sig. Men hon bestämde sig för att låta honom vara tills han blev stor, och under tiden sände hon sina tjänare, de andar som bodde i hennes slott att spionera på honom. De följde rännilarna ner till floden som ledde vidare ner till platser där människor fiskade eller badade. Där fick de ibland se Rudi. De rapporterade vad de sett till Isjungfrun. Och när han blev större och begav sig högt upp i bergen för att vandra eller jaga höll Isjungfrun själv ett vakande öga på honom.


Rudi hade inga minnen av någon av sina föräldrar. De hade båda dött när han var för liten för att komma ihåg dem. Det var nära att han själv skulle råka ut för samma öde. När hans far dött i en olyckshändelse hade hans mor tagit sitt lilla barn med sig och begett sig ut på en farofylld färd över isen ner mot dalen där deras släktingar bodde. Hon och barnet hade ramlat ner i en spricka i isen och blivit liggande där. Några av släktingarna hade begett sig ut för att leta efter dem, och när de kom fram till platsen där olyckan hade hänt var modern död, men Rudi levde. Han fick ett nytt hem hos sin farmor. Alla hans minnen av den hemska händelsen, att modern dött och att Isjungfrun kastat sina lystna blickar på honom, försvann ur hans minne. Han trivdes i värmen och den kärleksfulla atmosfären i farmors hus. Men likt flugan som surrade mot fönsterrutan längtade han ut ut till den friska luften och de fria vidderna där uppe bland bergen.

Rudi var en lyhörd gosse och han lärde sig av allt han såg och hörde. Av huskatten som obekymrat klättrade omkring på takåsarna lärde han sig detsamma som bergsgetterna visste sedan urminnes tider, att man faller inte om man inte tror att man skall falla.
Hans farbröder tog hand om honom och lärde honom vad en ung man måste veta för att klara sig i en natur, som både erbjuder hisnande skönhetsupplevelser och faror, som man måste lära sig hur man skall bemästra. Och när han blev större och kunde följa med på jakt lärde han sig att dricka av getternas varma blod, som botar mot alla svindelkänslor som kan förvilla en jägare uppe på de höga klippavsatserna. Han lärde sig att stå emot lockelserna från de onda andar, som försöker lura en vandrare att ta ett steg vidare där klipphyllan stupar brant ner mot dalen. Han lärde sig att känna närvaran av de goda andar, som varnar för plötsliga vindstötar och rullande stenblock, som kan få den ouppmärksamme vandraren att falla utför stupen.

Rudi hade hört berättelserna om Isjungfrun, som ville visa sin makt genom att behandla människorna som ovärdiga kryp. Han var inte rädd. Men han visste inte att Isjungfrun iakttog honom när han vandrade uppe bland de höga bergen. En gång hade hon haft honom hos sig och sett in i hans vackra ögon. Hon hade kunnat ta honom till sig redan då. Men hon ville vänta tills han blev stor. Hon tyckte han blev vackrare och vackrare för varje gång hon såg honom. Det var bara en sak hon inte skulle kunna tåla och det var att se honom tillsammans med någon av flickorna i byn. Dom skulle han inte inlåta sig med. Hon ville ha honom för sig själv.

Nu var det ändå så att Rudi hade börjat intressera sig för flickorna i byn där han bodde. Och det var en av dem som intresserade honom allra mest. Det var mjölnarens dotter. Babette hette hon. Och nu slumpade det sig så att Rudis morbror hade bett honom att gå till kvarnen nere i byn med ett brev till mjölnaren. När Rudi fick uppdraget tänkte han genast på den vackra Babette, att han kanske skulle kunna få syn på henne, kanske till och med få växla några ord med henne. Och glad i hågen vandrade han över de blommande ängarna på vägen ner mot byn. Solen sken och de vitklädda alptopparna gnistrade. Det var härligt att leva.