det stora barnet i den gråa kåpan, den gråa huvan
över sju ton minnen de krälar och gräver –
en tusenfoting redo för slakt.

hon fäster sin blick
sätter axeln ur led
formaterar sin tunga, ger ifrån sig ett ljud,
jag vänder mig om
jag vänder mig om

till henne

mot henne jag öppnar min famn.

det är långt mellan åren, jag ser henne sällan
men stjärnan där uppe är plågande blå
ett öga som färdats en mil flera tusen
här kommer hon nu
hon är glad

munnen

skrattar

och kroppen känns späd när jag bär henne i mig –
jag ser hur mitt barn
fäster blicken i mig
i världen
på kinden

tills tiden tar slut.

---