Omsluten av mörkret länge jag var,
gick på en stig som aldrig tog slut.
Bråkade med känslor som inte kom ut,
i sinnet fanns där bara tomhet kvar.


Det jag mest sökt kunde jag inte finna,
verkade som ödet klängde sig fast.
Men något dök upp och kedjan den brast,
vad kunde jag nu möjligen på detta vinna.


Ljuset blev starkare och klöv mörkret mitt itu,
ögonen kom till liv och framför mig jag såg.
Att över min kedja den vackraste ros där låg
och det jag vunnit är en underbar vän ...som du