Hjärtat
Sitter i ett skruvstäd
Med sina ord drar hon åt
Varv efter varv
Under tystnad hör jag detta

Hjärtat sitter fast
Blodomloppet stannar
Snart sprängs det
Vener är tomma på ena sidan trycket
Och sprängfyllda på den andra
De är nästan blåfärgade av syrebrist

”Jag tycker inte om dej längre”
”Du får tycka om mej kortare då” svarade jag
Med ärtig röst
Och avlägsnade mej snabbt med ett ”hejdå”
”Ska du bara gå” hör jag frågan
”jag har inget mer här att skaffa”
Snabbt avvek jag och jag visste att
Det var för alltid…

Jag skulle aldrig gå in genom dessa dörrar
Och jag skulle aldrig vilja
Utanför slog en kall, fuktig och passande vind mot mej
Jag slog upp kragen och gick mot vinden
Det regnade lätt och regnet blandade sej med tårarna
Jag var ensam, ensammare än nånsin
Mycket mer ensam än innan vi träffades
Mycket mer ensam än man ska vara

Stod vid kajen och såg det svarta kalla vattnet kalla
Inom mej så var det fortfarande chock
Höll i mej i en kraftig stolpe
Innan jag samlade mej och gick hem
Några dar senare kom brevet
Brevet om förlåtelse
Hon hade ringt en massa ggr men jag svarade inte
Hon önskade allt ogjort…

Jag skrev ett svar att det som är gjort är gjort
Och tiden kan inte vridas tillbaks
Mitt hjärta var nu kallt och hatiskt
Det var som om kärleken dränerats och fyllts med isvatten

Jag lämnade detta korta brev direkt i brevinkastet
Så hon skulle veta att jag varit där personligen
Jag försökte lägga henne till handlingarna snabbare än snabbt
Svekfulla människor får mej ännu att reagera
Satsar man allt
Så förlorar man också, allt
Och den förlusten är mer än en människa ska behöva bära
Ändå är vi många som fått göra det..