Tegelstenarna skapade ett mönster på väggarna. Dess hårde yta såg kantig och motbjudande ut. Golvet var inte heller bättre. Sten...

En fallfärdig, enkel och till syntes hård bädd stod lutad mot väggen till hennes höger och på motsatta sida fann hon bara en helt vanlig tråkig och hård murad vägg. Väggen framför henne var inte heller något annat än en gammal, tråkig vägg. Där fanns bara ett litet fönster försett med galler av någon hård metall. Jillian insåg mycket snabbt, till sin besvikelse, att det var alldeles för litet för att hon skulle kunna ta sig igenom. Det var bara tillräckligt stort för att litet av det ljus utanför skulle kunna ta sig igenom och kasta lite välbehövt ljus över cellen.
Fönstret var dessutom högt upp, nästan i taket vilket bara kunde betyda att de var under jordytan just nu.

En rynka bildades i hennes panna då hon skärskådade sitt nya hem. Hennes händer var kedjade och lika så hennes fötter. De hade bara kedjat hennes händer till en början men då hon siktat in en spark på bägge vakter och lyckats fly en bra bit innan hon åter blev fångad igen så valde de att ta det säkra före det osäkra. Två vakter höll nu ett stadigt tag om henne medan den tredje låste upp gallerdörren till cellen. "In med dig!" mullrade han med sin monsterlika röst.
Jillian blev handlöst inknuffad och hann inte resa sig förrän han åter drämt fast den och vridit om nyckeln. Då hon satte sig upp spottade vakten på golvet framför henne och sade sedan sammanbitet: "Slyngel," innan han med stela ben gick därifrån.

Jillian kunde inte låta bli att le. Han var en av dem hon sparkat, dock hade han haft den oturen att ha fått sin spark riktad mellan benen. Hans nu klumpiga, lite hjulbenta, gång var så rolig att till och med en av vakterna fick bita ihop för att inte skratta.
"Låter du kvinnofolket spöa upp dig Regar?" skämtade en av vakterna och gav honom en retsam klapp på ryggen.
Jillian bara fortsatte att le tills han försvunnit utom synhåll men drog sig sedan in i skuggorna.

Just nu var hon allt annat är bra. Var det såhär hennes liv skulle bli? Ruttna i fängelsehålan för alltid? Räddad visste hon i alla fall att hon inte skulle bli. Kungen ville högst troligt inte skicka sina vakter in i döden för en ända människas skull.
Dessutom visste han att de ändå inte skulle få henne att säga något. Jillian hade en hög smärttröskel och gav sig inte i första taget. Men även om hon själv inte sa något skulle de nog tillslut lista ut ett och annat ändå.

En skrämmande tanke slog henne plötsligt. Avrättade de spioner?
En rysning av obehag löpte längs ryggen och ofrivilliga tårar började okontrollerat att rinna nerför hennes kinder.
Hon skulle alltid kunna rymma, de visste inte att hon kunde handskas med trolldom. Men vägen härifrån och ut i friheten var full av vakter. Tanken på hur många liv som skulle måsta tas var Outhärdig och ifall hon misslyckades...

Med en suck drog hon upp benen närmre sig och slöt armarna om dem.
Vad tjänade det till? Lika bra att sitta här pch göra det bästa av situationen.
Tankarna drog sig sakta hemåt. Till Isilya, till hennes mor, till William, till skogarna och framför allt: till den eftersaknade ärligheten. Det var hemskt att varje ord, varje leende och varje sekund av hennes dag var en lögn. Det gjorde henne förstås till en bra lögnare vilket kunde vara bra... på något sätt. Och hon ljög ju inte hela tiden. Inte till mor, inte till sitt hemland. Dock var detta något hon inte tänkte på nu.

Hela hon var upplöst i sina egna lögner och sina svek. Hon hade sviktig dem, sin familj och sina vänner. Allt hon du kunde hoppas på var att hennes mor skulle slippa undan. Det var allt som betydde något.