plötsligt
var han där
mitt framför mig
i rondellen
i sin bil...

jag hade inte
uppmärksammat honom
tidigare
för det var en polisbil som
stal min uppmärksamhet
sekunden innan

han vinkade
och kanske log han
men jag orkade inte titta
så länge
vinkade tillbaka men något
leende kunde jag inte pressa fram

hur skulle jag kunna

det kom ju över mig igen
sanningen
den jag gjort allt för att förtränga

all kärlek han hade väckt i mig
all längtan
alla ord han hade viskat
alla fina saker han messat
om hur glad jag gjorde honom
och allt annat som han bara sa

fattar inte att jag var så dum
och trodde honom
borde vetat bättre än så
och blivit vis av erfarenhet

men det funkar inte alltid så
och han bröt ner alla mina
försvarsmekanismer
allt förstånd...allt....

jag var verkligen mig själv
i alla lägen med honom
och för det mesta älskade han det
speciellt då han blev bekräftad
och det blev han nog alldeles
för mycket
i förhållande till hans egentliga
förträfflighet....

men han ägde mitt hjärta
sen det första leendet
det första ögonkastet
den första kyssen
i precis den ordningen..

det var en viss åldersskillnad
oss emellan
men varken han eller jag brydde
oss nämnvärt
han struntade i det
men innerst inne tror jag att hans
vänners ord fick honom att börja tvivla

han var ytterst beroende av vad de tyckte..
och jag insåg att han inte var den mogna
trygga människa jag behövde i min närhet
behöver

varje dag och varje natt numera
är fylld av tankar om framtida kärlek
för jag är en älskande människa
älskar mycket
älskar helt enkelt
svårt att förklara...

men att inte ha någon att ge
allt detta till är bara så
fruktansvärt jobbigt
saknar både den fysiska närheten
och vetskapen att jag skulle betyda
något speciellt för någon....

vill tro att det finns kvar
att jag är värd det
och att min tid kommer

då ska jag stråla igen
som jag gjorde då...
och vackrare känsla finns ej än så...