Hon var ganska säker på att hon var vaken. Hon var trött, så ofattbart trött. Smärtan i huvudet var bultande, värkande, stickande och tryckande på samma gång. Ögonlocken kändes tunga, och hon hade inte en tanke på att öppna ögonen. Allra helst ville hon somna om, men smärtan tvingade henne bort från drömvärlden. Det var helt tyst, noterade hon. Helt knäpptyst, hon hörde inte ens sina egna hjärtslag. Konstigt... Hon mådde illa och tog ett djupt andetag för att dämpa yrseln. När hon andades in kände hon den svala luften svepa ner genom luftrören. Luften smakade annorlunda, som på ett sjukhus... Vad hade hänt egentligen? Hon mindes bara smärta. Det gjorde ont överallt. Hon lyckades slappna av, befann sig mellan dröm och vakenhet...

Hon sprang. Det var helt jävla kolsvart ute, och hon såg knappt vägen framför sig. Ljudet av steg som ekade genom natten fick henne att öka farten. Hjärtat bultade hårt. Hon hade aldrig varit så rädd förut. Det var slut nu, det var hon säker på. Hon skulle inte överleva natten. Andfådd svängde hon runt ett hörn för att hitta en plats att gömma sig på. En knytnäve träffade henne rakt i ansiktet.

Så var hon vaken igen. Det var fortfarande helt tyst. Hon lyfte händerna till ansiktet och försökte ruska liv i sig själv, masserade vid tinningarna. Det gjorde så ont. Hon gjorde en ansats att sätta sig upp, fortfarande utan att öppna ögonen, men hann bara röra sig några centimeter innan hon sjönk tillbaka till liggande ställning. Vad var det hon låg på? Underlaget var inte särskilt mjukt, men inte heller stenhårt. Hon blev plötsligt nyfiken och öppnade långsamt ögonen, blinkade några gånger för att få ögonen att vänja sig vid ljuset. Det var helt mörkt. Hon rynkade pannan. Varför var det så mörkt för? Någonstans måste det väl sippra in åtminstone lite ljus? Hon blinkade några gånger till, men mörkret var fortfarande lika kompakt. När hon försökte en gång till lyckades hon sätta sig upp. Hade det varit så att hon såg annat än mörker hade det antagligen svartnat framför ögonen; nu kände hon bara yrseln orsakad av att blodtrycket inte riktigt hann med. Hon blinkade igen. Ju vaknare hon blev, desto mer orolig blev hon.
”Hallå?” ville hon ropa. Men inget ljud kom. ”HALLÅ!” Trots att hon tog i för fulla krafter hördes inte ett ljud. Vad var det för fel? Varför var hon helt ensam i ett kolsvart och knäpptyst rum? Varför hördes inget när hon skrek? Hon kanske hade blivit stum… Något var helt klart fel. Hon ville så gärna ut ur rummet, ville ha ljus. Väldigt långsamt började hon vända sig om i det som måste vara någon slags säng och satte ner fötterna på golvet. När hennes bara fötter vidrörde det kalla golvet gick en rysning genom hela kroppen. Huvudet gjorde nu ännu ondare, och hon ville lägga sig ner igen. Sova. Men så kände hon plötsligt svaga vibrationer från golvet. Det var fortfarande helt tyst och helt mörkt, men hon var helt säker på att hon kände vibrationer från golvet. De blev tydligare och tydligare, verkade komma närmre. Fortfarande inte ett ljud.
”Hallå!” försökte hon återigen ropa, men ingenting hördes. Hon var så rädd. Hon ville inte vara ensam, hon ville inte att det skulle vara så tyst, ville inte ha så ont, så ont… Hon vilade armbågarna mot knäna och slöt ögonen; inte för att det gjorde någon större skillnad. Precis innan hon somnade igen kände hon ett par kalla händer som varsamt smekte över hennes ansikte.

De kalla händerna var fortfarande kvar när hon vaknade. Hon noterade att hon inte längre satt upp, utan återigen låg ner. Händerna kändes på något sätt bekymrade. Vad hade ett par händer att bekymra sig för? Plötsligt kom smärtan tillbaka, fast mer dämpad den här gången. Hon öppnade de inte längre lika trötta ögonen, men såg fortfarande ingenting. Hon såg ingenting. Rädslan började som en svag pirrande känsla i magen. Den spred sig snabbt genom hela kroppen, obehagligt, likt tusentals små kryp som sprang omkring under huden. Hon såg ingenting. Hjärtats hamrande slag kändes som en vibration genom hela kroppen, och hon kände hur bröstkorgen rörde sig upp och ned i hög hastighet när hon andades. De kalla händerna tog tag om hennes egna händer. Ett kallt, mjukt, fjäderlätt finger ritade något i hennes ena handflata. Hon ansträngde sig för att förstå vad de kalla händerna försökte berätta för henne, men förstod först ingenting. Det kalla fingrets rörelser över hennes handflata saktade ner, och hon började förstå. ”D” formade fingret. ”U”. Sedan något obegripligt. Hon skakade på huvudet för att visa att hon inte förstod. Den kalla handen daskade till hennes handflata, som för att borsta bort något, och absolut inte så hårt att det gjorde ont. Fingret började rita igen, och den här gången var hon beredd på att försöka förstå. ”H” kändes det som att fingret formade. ”U”. ”R”. Fingret fortsatte att i långsamt tempo teckna bokstäver i hennes hand. ”Hur mår du?” frågade det. Hon rynkade pannan. Hur skulle hon svara?

”Okej”, viskade hon, och hoppades att den kalla handens ägare hörde det, för själv hörde hon ingenting. Men hon var säker på att luften som pressats genom hennes luftstrupe, förbi munnen och ut mellan läpparna hade formats på exakt rätt sätt för att bilda ett ord. De kalla händerna släppte hennes och klappade henne lätt på huvudet. Det gick några sekunder utan att ett dugg hände, och så somnade hon igen.

”Jävla hora!” skrek någon. Nästa spark träffade henne i magen, och sedan fick hon ett slag i bakhuvudet. Eller var det en spark? Hon var inte alls säker, men ont gjorde det. Fanihelvetet vad ont det gjorde. Nästa attack av slag och sparkar fick henne att falla omkull. Hon höll upp sina upprivna, blodiga händer för att skydda sitt nästan lika blodiga huvud, men det räckte inte. Ett till slag, och ett ljud av något som gick sönder. Hon kunde inte tänka ordentligt, alla tankar var i oordning. Det smakade blod i munnen. Hon såg nästan ingenting på grund av allt blod som rann ner i ögonen.

De kalla händerna var borta när hon vaknade. Hon som hade så mycket frågor… Huvudet kändes som att det skulle explodera vilken sekund som helst, och hon mådde fruktansvärt illa. Hon hade förväntat sig att smärtan skulle avta efter hand, men istället blev det bara värre. Hon hade inte vetat att man kunde ha så ont. Hon visste inte om det kändes som att hon skulle dö, eller om hon ville dö, eller båda delarna. Ont, ont, ont.
”Sluta”, gnydde hon. ”Låt bli.” Hon hörde fortfarande inte ett ljud. Plötsligt var den kalla handen där ingen, och kände försiktigt på hennes panna. Något stack till i armen, men den svaga, obetydliga smärtan kändes avlägsen, som inlindad i bomull, så hon brydde sig inte om den. Ett kallt finger vidrörde hennes handflata. Den här gången var hon tvungen att flera gånger skaka på huvudet och låta det kalla fingret visa budskapet igen. När hon till slut förstod log hon.
”Din mamma är här”, berättade fingret. En ny, varmare hand smekte hennes kind.
”Mamma”, sa hon, viskade hon, skrek hon, hon visste inte vilket, för hon kunde inte höra. Varmt, blött och så sakta rann en tår ner för hennes kind, förbi näsan och in i mungipan. Tåren smakade salt. Mammans varma, oroliga, kärleksfulla hand torkade bort tåren och nuddade hennes läppar. Hon ville kasta sig i mammans armar, men orkade inte. Ville hörde mammans röst och se det välbekanta ansiktet, men kunde inte.
”Mamma.” Mamman tryckte hennes hand. ”Mamma!” Hon kunde inte ens höra sin egen gråt. Utan förvarning exploderade huvudet av smärta. Ett stick i armen, och så drogs hon in i världen av drömmar igen.

Hon flög. Himlen var blå. Nedanför sig såg hon böljande kullar och små, röda hus. En flod rann förbi den lilla byn, vinden bar med sig skratt från barnen som lekte i den. Hon flög vidare, högre och högre upp. Så kom hon fram till en tunnel kantad av romerska pelare. Tunneln var väldigt mörkt, och man såg inte slutet på den. Det var vackert och fridfullt. I en annan situation hade hon varit rädd för en liknande miljö, men den här tunneln ingav lugn. Hon tog ett steg in i tunneln och förväntade sig att en fladdermus skulle komma flygande när som helst. Istället fick hon syn på ett ljus i slutet av tunneln.

Två varma händer höll om henne. Tyst och mörkt, mörkt och tyst. Men hon kände ju fortfarande någonting. Hon kände sin mammas armar som kramade henne, precis som när hon var liten. Hon ville säga någonting, men lyckades inte få fram ett ljud. Hon var trött, orkade inte mera nu. Men hon ville ju prata med mamma. Ville se mamma, höra mamma, krama mamma tillbaka, pussa hennes kind.

Huvudet bultade mer och mer, och hon kände att verkligheten började rinna iväg. Så, plötsligt, kände hon inget mer. När hon gav upp hoppet om att höra något mer ljud suckade hon bara. När hon slöt de oseende ögonen var det för sista gången.