Du tappar fotfästet, och fallet är med ens oundvikligt. Du slår hårt i asfalten, förlorar medvetandet och sjunker ner i ett kompakt mörker.
Smärtan är obeskrivlig.
Och allt känns så meningslöst. Ditt liv, din framtid… Du vill inte veta av något av det – eller något annat för den delen. Du vill bara ligga och vältra dig i mörkret. Gömma dig från allt som kan skada ditt hjärta.
Nu när du är ensam kan ingen längre nå dig.

*

Du har gått vilse. Tappat bort dig själv i mörkrets alla gångar. Du minns inte hur man ska gå för att hitta ut igen. Du minns inte vad det innebar att leva.
Uppgivenheten rasar inom dig.
Du skriker efter hjälp, men du skriker utan röst. Smärtan känner du inte längre. Du kan inte känna någonting. Dina minnen av glädjefyllda stunder är avlägsna. Du sträcker dig efter dem, men de slinker igenom dina fingrar. Du når inte riktigt ända fram.
Mörkret sluter sig tätare omkring dig. Det känns som att du drunknar. Som att du simmar upp mot ytan för att få luft, men inte når fram.

*

Någon viskar ditt namn. Du känner igen rösten, men kan inte placera den. Vet att personen som äger den är betydelsefull. Och när insikten kommer till dig kommer den likt en käftsmäll.
Någonting hos dig vaknar till liv. Du går djupare ner i mörkret, söker efter det där som ska hjälpa dig ut därifrån. Du söker efter den där känslan, det där minnet. Ansiktet till den där personen som viskar ditt namn.
Ditt hjärta bultar. Knackar mot din bröstkorg. Du är inte ensam, och du har inte varit det heller. Det är bara som du har trott. Du har känt dig övergiven, utlämnad åt allt det där onda som har plågat dig. Men du har alltid haft din familj som har stått bakom dig. Dina vänner som alltid har stöttat dig och aldrig svikit. Du har bara inte sett det. Du har inte velat se det. Smärtan bedövade dig från alla känslor, skapade ett avstånd till livet som du egentligen vill leva, men vetskapen om att du inte är ensam fyller dig med en ny styrka.
För att ta dig ur mörkret måste du kämpa. För oavsett hur många gånger du tappar fotfästet och faller ner i asfalten handlar det inte om att ge upp. Det handlar inte om att ligga och vältra sig i ett mörker som bara vill kväva dig.
Det handlar om att resa sig upp igen. Det handlar om att stå rak i ryggen med uppskrapade knän och blåmärken överallt – beviset på att du lever.