Det ligger en jamaicansk man vid vägkanten. Död. Skändad. Blodstänk från hans kropp har spritt sig upp på den förslitna trottoarkanten. Dödsorsaken kan ha varit att han tittade snett på sin medmänniska, att han tidigare under dagen hade kommit i handgemäng med en bitter fiende eller helt enkelt att han var på fel plats vid fel tillfälle. Hans vitrandiga skjorta med uppkavlade ärmar har blodbefläckats och pistolkulorna har sprätt upp större delen av tyget. Han bara ligger där på mage, hjälplös med en brottsplatsskylt på ryggen som polisen i Kingston har försett honom med. Jag vill inte se på honom som en del av polisens utredningsmaterial. För att respektera honom för den människa han var väljer jag att kalla honom Joe.

Var sjätte timme blir en man eller kvinna mördad på Jamaica. Joe är en del av statistiken. De jamaicaner som lever i Kingstons ökända slumkvarter känner självklart för Joes bortgång, men de rynkar med största sannolikhet inte mycket på ögonen för det inträffade. För dem är det vardagsmat som troligtvis inte kommer att bytas ut på livets meny på ett bra tag framöver. Den beska eftersmaken av mord sitter inte kvar särskilt länge hos människor som dagligen matas med blodstänk och krutdoft.

Joe bara ligger där. Han kommer aldrig mer resa sig upp. Aldrig mer kommer han kunna vakna upp en solig vårmorgon till lukten av nybryggt kaffe. Aldrig mer kommer han kunna sitta och titta ut över sin lilla trädgårdsplätt där hans söner fridfullt springer runt och leker med sina svärd och sköldar. Joe har blivit fråntagen sina drömmar, drömmar om ett liv i all enkelhet, fritt från mord och osäkra nätter. Kanske var han inte helgonförklarad i sina kvarter. Joe var kanske rentutav en fullblodad gangster som själv genererade rädsla och avsky hos sin omgivning. What goes around comes around… Kanske kom Joe enbart att bli ifattsprungen av sitt öde vilket inte lämnade kvar något åt fantasin.

Nu ligger Joe utslagen på den mörka bakgatan. För första gången behöver han inte frukta för sitt liv när han befinner sig ute bland beväpnade desperata människor, som inte vill annat än använda sin mörka hy för att kamouflera sig i den mörka sommarnatten, i hopp om att inte bli sedda av mörkrets furstar.

Kom ihåg Joe. Minns att där en gång låg en förgjord man på Kingstons mest ökända gator. Försök se blodspåren trots att gatsoparna för länge sen har torkat bort den röda färgen; färgen från insidan på en människa som var just en människa och inte enbart statistik i ett brottsregister.