De röda och gröna ljusen blandades med de blåa och skapade falsk känsla.
Känslan väckte sig starkare ju längre han vandrade genom staden.
Mörkret täckte himlavalvet så att inga stjärnor syntes.
Ljudet av de uppsluppna människorna som kom ut från krogen i något som skulle kunna likna en balans tävling var dovt, han fick anstränga sig för att höra dem, när han mycket väl visste att de skrattade från toppen av deras lungor.

Men han kunde inte röra dem, han kunde inte höradem, och lukten var till intet, men värst av allt var,
HAN KUNDE INTE KÄNNA DEM.

Deras värme spred sig inte till honom, deras kärlek klädde inte honom, deras lust räckte inte till. varken marken eller luften han andades räckte till, isoleringen var ett faktum.

Deras värld var inte hans, men än då måste han stanna kvar.
Mellan Verkligheten och drömmen.
Mellan värdar av drömmar.
Smidigt samman vävda av spindlar som vill ha kontroll på verklighetens dröm.
De livnär sig på våra svagheter.

Han var frusen men han visste nu var ordet han sökte var.

En.

Aldrig har någon varit så fri, men än då så fängslad av just en.

En längtat efter allt och ändå inget...Drömmen som skall bli verklighet.