Tystnad, mörker...
De båda orden hörde samman på något sätt.
I alla fall nu.
För tystnad och mörker verkade vara det ända som verkade existerade.

Det låg en bitter stillhet över den mörka skogen
Likt moder jord stannat upp och höll andan, väntade på att något skulle hända.
Stigen var igenvuxen, orörd.
Blott ett minne av vad den en gång varit.

Kanske hade barn lekt där en gång i tiden?
Kanske hade de tassat fram på nakna fötter längst just denna stig.
Kanske hade någon tappat bort sig, försvunnit spårlöst någonstans dit ingen någonsin hittade dem igen.

Zerin rös.
Lämnad efter, ensam i all evinnerlighet. Bortglömd...
Allt det där lät så sorgset och dystert. Och så verkligt.
Rädslan övermannade henne, lika så skogens kyla som även den fick henne att rysa av obehag.
Hon slog armarna om sig - dels för att värma sig, dels för att få litet tröst.

Tystnad, mörker...

Zerin ville skrika, men var allt för rädd.
Skriket stannade inom henne. Nästan som att det varit hennes oroade själ som hade skrikit.
Hon ville inte mer, klarade inte mer.

På svaga ben sjönk hon ihop, lutad mot ett av skogens trädstammar, och omfamnade krampaktigt sina bara ben.
Tårarna rann nerför hennes kind och blandade sig med regnvattnet som föll ner från skyn med blott träden som hejd.
Hennes bleka läppar började röra sig i en knappt hörbar vaggvisa medan hon sakta började vagga sig själv till sömns.

Tystnad, mörker...