jag visste så väl
att jag skulle förlora
min kärlek
eller rättare sagt,
att du skulle
sluta älska mig
den dag jag
berättade att jag
älskade dig...

ändå kunde jag inte
låta bli...

jag lät mitt hungrande
hjärta tala
och gud hur utsvulten
jag var!

varenda blick och smekning
alla ömma ord i stundens
hetta...allt du sa...

jag sög i mig varje detalj
njöt på liv och död
för jag visste att det
inte skulle vara för evigt...

för mig var det kärlek
men jag visste innerst inne
från den första stund
att du bara lekte med mig....

ändå blev jag så lycklig
när du kallade mig fin
och när du sa att jag var
underbar

-sådant man säger i vissa
situationer-
åtminstone om man är
artig och trevlig...

du var både ock
men det var en falsk yta
med ett innehåll som nu
fräter sönder mitt hjärta
syra..
bränner... men mest av
skammen....

egentligen vet jag ej
varför jag skäms
jag var ju bara mig själv
och jag älskade dig...

det var så häftigt förresten
när jag kallade dig "älskling"
och du svarade
"jag älskar dig också"

även om jag visste att du
bara sa det för att du
hade hört fel,
så kändes det så bra...

levde för våra stunder
även om jag visste att jag
var värd så mycket mera
och att det fanns de som
verkligen kände äkta kärlek
till mig

det fanns män som
behandlade mig som en
drottning
som såg så mycket mera i mig
än jag själv kan förstå än idag

men jag blundade
det rörde mig inte i ryggen
jag blev mest ledsen för
att jag inte besvarade de
starka känslorna

men jag hade ju redan
fallit för dig
det var inget val
jag hade inget

du var liten och såg
rätt töntig ut
en hel del kallade dig
för "bög"eller "smygbög"

men då tröstade jag dig
med genom att säga att
de sa så bara för
att de var avundsjuka
på att du var så snygg...

snygg och snygg...
den första gång jag såg dig
var jag berusad och i det
skimret är alla människor
snyggare än annars...

men du hade något
som jag älskade...

dina ögon
när de såg rätt in i mina...
de var så vackra!
din mun och dina fylliga
mjuka läppar
de var så underbart sköna
mot mina
ja överallt förresten...

ditt leende och skratt
och hur du tycktes vara
stolt över och rädd om mig
var anledningar till att jag
föll för dig..

du verkade så mogen och så
sympatisk dessutom...

men allt som var du
var tyvärr fejk...
inte ett rätt som inte var fel...

du kanske kan förstå
att jag blev chockad
när jag förstod
och när du bytte skepnad
till den onda

till den som sårade mig
med vilje
och psykiskt försökte
trycka ner mig

men där trodde du fel,
jag går inte på sån skit
längre
lite har man lärt sig
under årens lopp...

och jag vet att jag är värd
så mycket mera
så mycket bättre än du var
på både det ena och det andra...

en älskare kan inte tänka på
bara sig själv
det hann jag visst inte berätta
för dig innan du försvann
ut ur mitt liv...
men nu säger jag det...

tänker behålla de vackra
minnena i mina tankar
det kan hålla mig varm
ännu fler ensamma nätter
innan jag mött den jag
älskar...

om det någonsin sker

om jag
kommer att kunna
älska igen....

jag hoppas bara för
guds skull att det
inte blir i dig...

men ett hjärta är ju
rätt hjärndött (!) så
man kan aldrig säga aldrig
bara försöka styra
med vilja och envishet..