På alla hjärtans dag berättar du för mig att ångesten har flätats samman med din navel och att ditt hjärta håller på att drunkna i dina lungor. Vi andas samma luft idag och väggarna krymte denna tidiga morgon. Fukt rinner mellan fönsterglas och på avstånd hörs krossat glas och då gör mina trumhinnor ont.

Du pratar om att Kafka är din vän och att din moders navelsträng aldrig någonsin tillhörde dig. Jag ser något svart i ditt ena öga och dina tunna armar vilar tungt utmed ditt skal. Jag vill gärna bära dig, blåsa bort din smärta, men vi andas samma luft idag och väggarna krympte denna tidiga morgon, så förlåt mig.