Han behöver inte yttra ett ord, hans simpla kroppspråk har hon lärt sig för längesedan. Mungiporna sjunker som att det satt en tyngd i båda två. Ett ansträngande leende, precis som att han försöker sig på mungipsträning. Håret som han lät bli att fixa på morgonen står ut åt alla håll och det enda hon vill göra är att leka med hans lockar i nacken, viska vackra ord i hans öra som så många gånger förut, men hon ska inte, hon kan inte. För det blir inte bättre då. Ingenting kommer bli bättre.
Deras blickar möts och han slår genast ner blicken i det nylagda trägolvet. Hon önskar att han ska sätta sig ner bredvid henne i den slitna bruna skinnsoffan som de ärvt av hennes morfar och ramla i hop i hennes famn, istället för att ramla ihop bit för bit rakt framför henne utan att hon kan röra honom, sopa ihop bitarna, pussla, limma, bygga upp på nytt. Men han vill inte det. Han vill falla ihop och ligga kvar, inte ens att litet försök att ställa sig upp.
Han vill inte vara kvar längre och det vet hon, han har slutat kämpa för längesedan och han byggde upp muren, stängde henne ute, lät henne inte känna det han kände. Hans smärta, hans tomhet och han byggde fel, hon kommer inte in, men han kommer inte ut. De förlorade.
Han sneglar på hennes svarta träningsväska, den enda hon kunde hitta där hon fick plats med tillräckligt mycket grejer för att klara sig ett tag, utan honom. Han gick sönder lite till.
En djup suck och hon ställer sig upp, tittar också ner i golvet med skamsen blick, vågar inte möta hans, orkar inte se hur trasig han har blivit. Utan att titta kysser hon honom, en sista gång och tar sin väska och går. Stänger dörren bakom sig, men där fastnar hon. Stelnar till och kan inte röra sig. Hon känner hans smärta genom dörren, hur illa hon precis gjorde honom, men hon kan inte vara kvar längre. Hon måste gå. För hon orkar inte se honom gå sönder mer.