Jag flyter här
i avgrundskallt vatten
med ljusåren reflekterandes
i grumlig iris

Det är svårt att sjunka
med fingrarna krampande
runt brofästet
Likaså svårt att komma upp

Så jag blir kvar där jag är
med dunklet guppande kring midjan
och flyttfåglarna svävande
likt beundransvärda sträck
högt ovan mina axlar

Jag måste våga sluta trampa
Våga låta gravitationen ta över
våga sjunka
ännu längre
ner

Sluta vara så rädd
så jävla rädd
För mörkret
För mig själv
För att vara själv
där nere i mörkret

Två lungor kan inte andas vatten
men det är inte livet
utan sinnet
jag fruktar

Fruktar risken
att inte hitta bitarna
om jag väl tillåter mig
att splittras


Måste
lätta greppet
Sära vitnande fingrar
trots kilotyngderna kring anklarna
Låta själen dras med ner
i det grumliga och kompakta
mörka och evighetsdjupa

För det är först när man nått botten
som man kan ta spjärn
Skjuta ifrån
och nå ytan
på riktigt


Komma över
den där bron
istället för att flyta under

Runt, runt
i cirklar