Trött ligger jag i sängen och tittar i taket och tänker på dig. Det är inte enkelt eftersom du hela tiden bara är en skuggfigur som min hjärna inte vill minnas. Det var alltid bara pappa som tog plats, men nu har även du fått ett suddigt ansikte som jag måste utforska. Jag har skrivit det förut och jag skriver igen, vem var du mamma? Jag minns då du tvingade min kompis att äta köttbullar med ansjovis i. Du var full och hon blev gråtfärdig. Hon skyndade sig hem sedan. Det är inte svårt att förstå i dag. Jag minns att jag skämdes något så fruktansvärt och hur ledsen jag blev att du åter igen hade skämt ut dig. Mamma, varför kunde du inte ha varit en normal mamma som älskade mig och ville mig väl. Istället så gjorde du fruktansvärda saker mot mig. Du valde bort mig och ställde dig på pappas sida fastän han var galen. Det gör så ont i mig än i dag. Jag skriver här och lämnar ut dig med min text, men jag vet att jag inte är ensam om att ha föräldrar som har svikit. Det trodde du inte mamma att jag skulle våga. Men det gör jag för du kan inte längre skada mig.