fallet
har börjat
har nog pågått rätt länge
vid närmare eftertanke
men det tycks
bottenlöst....

hade hellre
kraschat in i
en isfläck
havsbotten eller
vad som helst
bara det kunde
stanna upp!

så ljuvligt...
och jag visste
min positiva läggning
till trots
att det var för bra
för att vara sant

okej,han är sann
och han älskar mig
åtminstone litegrann
åtminstone ibland
när han inte är för trött
och sliten efter sitt
jobb där han vantrivs
tydligen

nej,jag faller vidare
och tankar av alla de slag
rusar och kryper
i mig

lade all min kärlek
igen
på någon som jag
tyckte var värd det

han ÄR värd det !

alla hinder
och fördomar som fanns
och finns

alla människors
trångsynthet
och åsikter som innebär
att han är fel för mig
och jag är fel för honom

nu tycks det som om
de människorna
får njuta av sin (felaktiga)
känsla av rätt

det har inte med kärlek
att göra
inte den vi just
funnit i varandra

om det vore så enkelt
skulle jag inte sitta här
mitt i natten sömnlös
efter timmar på akuten
ett sjukdomsutbrott som
säkerligen kan härröra från
min nya kunskap

det han berättade ikväll

jag önskar att jag
kunde ha fel någon gång
i mitt liv
men oftast har jag rätt
på ett dåligt vis alltså..

min erfarenhet är ju den att
så gott som alla som betytt
något för mig har
försvunnit

och då menar jag
försvunnit
på alla sätt och vis

flyttat
många mil

och det är
ironiskt nog exakt
vad den man jag
precis överlämnade
mitt hjärta till
ämnar göra

det var bestämt innan
vi träffades

jag kan inte klandra honom
skulle göra exakt samma i
hans situation
men jag bröt ihop
ikväll

tror han blev lite orolig
för min reaktion
men det var ju bara tårar
och det mesta höll jag
ändå kvar
inom mig

där allt måste få stanna


men det börjar bli
trångt nu
och svårare att andas

först ett hjärta
som svämmar över av
nyfunnen kärlek
blandat med all som
alltid bott i mig
och under årens lopp
byggts upp

sedan sorgen
som egentligen inte
har plats

vet inte om man
ska skratta eller gråta
men nog är jag en
sorglig person
patetisk

i min iver att bygga
luftslott
utan den stabila
verkliga grund som
skulle krävas för att
eventuellt
i framtiden kunna
bli starkt och
hållbart

ska jag vara riktigt ärlig
så älskade
eller jag menar
älskar jag just nu
honom så mycket
att jag till och med
kunde överväga
sådant jag redan var
färdig med eller inte
trodde att jag skulle
få uppleva

tunga grejor
sånt som äktenskap
och barn

jag skulle till och med
kunna tänka mig att
bryta upp
och följa med honom
men det tror jag aldrig
att jag skulle berätta för
honom

ett nej skulle kännas som
döden
och även om chansen
finns att han skulle bli
överlycklig så törs jag inte
nämna ett ord om det

vill ju inte verka
desperat

för kanske är det
just desperat jag är
eller framstår som

men det finns så
mycket kärlek
i mitt bröst som
spränger och vill ut

jag får packa in
alla underbara
lyckorus och spontana
skratt och den ljuvliga
energi och den starka
känslan av att bli
älskad av en man
som var allt jag hade
önskat och är
allt jag vill ha

jag får stå kvar
ensam och svag
och titta hur alla
reagerar
de som var glada
för min skull
och de andra
som sa att det aldrig
skulle kunna gå...

skam fyller mig
fast jag inte gjort
något fel

det enda jag har
kvar nu
är hans dofter
och minnet av hans
allvarliga uppsyn
när han berättade om
sina planer

och en evig vän

får bara se om jag orkar
träffa honom igen
eller om det gör livet
ännu tyngre
än svårare

snart är det januari...