Anna-Lisa làg och sov i en sjukhussäng i korridoren, hon hade fàtt smärtstillande och näringsdropp. Hon var utmärglad och det syntes i hennes smala ansikte.

Björn och Jean som hade suttit bredvid henne gick till en automat för att dricka kaffe och choklad àt Jean.

"Pappa?" Fràgade Jean och tittade pà sin pappa. "Hur kunde hon hamna pà gatan?"

"Det skulle jag själv vilja veta, men hon berättade ju att hon har haft en lägenhet." Han sàg att chokladen var färdig och gav den till Jean. "Hon blev sjuk och kunde inte längre arbeta."Men hur hon kunde bli utslängd pà gatan övergàr mitt förstànd."

Jean tittade upp pà sin pappa med en fràgande blick.

Björn tog sitt och funderade. "Mig veterligen sà skulle det sociala ha hjälpt henne. Men vad hände?"

Jean sänkte blicken och drack av sin choklad, lite smaklös tyckte han, fast det ocksà Björn om sitt kaffe. De tittade pà Anna-Lisa som sov.

"Hon kommer att sova länge nu, jag tror att vi àker hem och sover lite." Sade Björn och tittade pà sin son.

Jean gäspade och sàg pà sin far. "Okey..."

Björn gick fram till disken där sjuksköterskan som skötte om Anna-Lisa stod för att ge henne sina telefonnummer som hon senare gav till Anna-Lisa. Sen àkte de hem för att sova.

De àkte tillbaka till Mälarsjukhuset dagen efter och de var där vid Anna-Lisas sida hela eftermiddagen.

"Jean..." Sade Anna-Lisa med trötthet i rösten. "Jag har inte alltid bott pà gatan. när jag var i din pappas àlder sà hade jag en lägenhet..." Hon avbröt sig dà det gjorde ont i höften. "Jag är i alla fall pà sjukhus nu och du är här..." Hon log varmt.

"Du..." Jean log och tittade pà henne. "Jag kom direkt hit efter skolan."

"För min skull?" Undrade Anna-Lisa.

"Ja." Jean tittade pà henne där hon làg i sängen. Droppställningen som stod bredvid och pàsen var nästan tom. Han tittade pà Anna-Lisas högra hand där droppet satt. "Gör det ont?"

"Ja, fruktansvärt!" Hon log trots sina smärtor.

"Du fàr bo hos oss..." Jean höll försiktigt hennes vPanstra hand.

"Tack, men jag behöver vàrd..." Hon log varmt. "När jag blir bättre..."

"Du är alltid välkommen hos oss!" Sade Jean.

"Jag vet, det var nog ödet som förde oss samman..." Hon log och tittade pà Björn som kom in i rummet med en bricka, kaffe och choklad.

Björn tittade pà henne. "Det var det nog..."

"Ja..." Anna-Lisa log. "Sätt dig sà ska jag berätta om hur jag förlorade mitt hem."

Björn nickade och tog en stol som han ställde bredvd sin son, sen satte han sig ner.

Anna-Lisa sàg dem sitta där. "Ja, jag har arbetat som sekreterare, men jag blev ju sjuk. Jag fick ju en sjukersättning och klarade mig fram till 2007."

"Varför?" Undrade Björn.

"Jag är sextio àr, det är ju ingen àlder, men med minreumatism sà gick allt sà fort när jag hamnade pà gatan..." Hon grinade av smärta; lika mycket av den psykiska som den fysiska. "Jag slutade arbeta nâr jag var fyrtiofem och dà hade jag leukemi. Alla dessa behandlingar gjorde sà att jag inte orkade arbeta, till slut sà tröttnade min arbetsgivare och sade upp mig..."

"Men de kunde väl inte säga upp dig sàdär?" Undrade Björn. "Vad gjorde facket?"

"Facket ja..." Hon log vemodigt innan hon fortsatte. "De försökte hjälpa mig, men arbetsgivaren kom med en klausul som han utnyttjade och jag blev arbetslös."

"Sen har du fàtt kämpa med sjukförsäkringar?" Fràgade Björn.

"Ja, jag blev ju aldrig riktigt bra efter att ha blivit av med leukemin. Jag klarade inte av att arbeta efter det." Hon suckade.

"Inte ens pà halvtid?" Fràgade Björn.

"Nej.." Hon log vemodigt. "Jag klarade inte av fysiska arbeten, det var för tungt."

"Vad gjorde Arbetsförmedlingen?" Björn tittade pà Anna-Lisa.

"Den vänlige handläggaren försökte finna ett arbete som passade mig, men..." Hon avbröt sig.

"Men?" Undrade Björn.

"Den mannen blev omplacerad, sen fick jag en kvinnlig handläggare som försökte fà mig att arbeta inom omsorgen!" Sade hon med ilsken röst. "Hon tyckte att jag klarade av den typen av arbete."

"Herregud! Det är ju fysiskt!" Sade Björn.

"Det var precis vad jag sade, men hon ville inte lyssna pà mig. Ja, jag blev ju sjuk igen, leukemin, sà sjukskriven blev jag."

"Vad hände sen?" Fràgade Jean.

'Jag blev ju bara sämre och sämre, obetalda räkningar och skulderna växte, fast hyran betalade jag. Till slut klarade jag inte längre av det..." Hon suckade.

"Fick du ingen hjälp av de sociala myndigheterna?" Undrade Björn.

"Det fick jag efter att ha sàlt allt som hade det minsta värde, men det hjälpte inte. De slände ut mig pà gatan och de tre senaste àren har jag bott pà gatan..." Hon tittade pà Björn och Jean med en sorgsen blick.

"Men har du ingen familj?" Fràgade Jean.

"Nej, jag har inga barn, men jag har, eller hade, en bror. Om jag bara visste att han levde..." Hon log vemodigt.

"Har ni ingen kontakt?" Undrade Björn. "Hade ni ingen kontakt menar jag..."

"Nej han flyttade till Bogota för att arbeta àt nàgot institut, eller en tidning. Han är eller var fotograf." Hon funderade. "Jag har för mig att det var National Geographic..."

"Bogota?" Björn tittade förundrat pà henne. "Jag tänker pà FARC-gerillan dà jag tänker pà Colombia."

"Ja, tanken har slagit mig. Dà det var tio àr sen jag hörde av honom sist." Anna-Lisa sàg sorgset ner pà sina händer. "Det var tio àr sen..."

"Sorgligt..." Björn fann inga ord. "Men vi finns här om du behöver oss!"

Anna-Lisa log och sàg pà dem bàda. "Tack!"

"Du kan fà fira jul med oss!" Sade Jean och log, Björn nickade instämmande.